Sverige är ett land som har hållit jämställdhetens fana högt, och som fortfarande strävar efter att framstå som föregångare på detta område. Senast var näringsminister Maud Olofsson ute och slog sig för bröstet i media och lyfte fram den goda jämställdheten i de statligt ägda bolagens styrelser. På den internationella kvinnodagen lyfte borgerliga politiker fram jobbskatteavdraget som en jämställdhetspolitisk satsning. Regeringen verkar på det hela taget nöjd med sin jämställdhetspolitik och tycker uppenbarligen att resultaten är goda.
Men verkligheten är tyvärr en annan. Regeringens politik har gynnat män mer än kvinnor. Skillnaden i inkomst mellan genomsnittsmannen och genomsnittskvinnan i Sverige har under den borgerliga regeringens tid vid makten ökat med femtio procent. Skillnaden är nu uppe i 3 500 kronor per månad. Men det stannar inte med detta. Femtiosex procent av de skattesänkningar som regeringen genomfört har tillfallit de svenska männen. Slutsatsen blir att det till stor del är kvinnorna som fått betala för männens skattesänkningar.
När jämställdhetsminister Nyamko Sabuni av Dagens Arena får frågan om hur detta stämmer överens med regeringens ambition att "motverka och förändra de system som konserverar makt och resurser mellan könen på samhällelig nivå" svara Sabuni att: "Regeringen har slopat skatter som är orättvisa och skadar tillväxten, som fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. Att dessa reformer tillfaller kvinnor och män olika beror på att kvinnor tjänar mindre än män, äger mindre och driver färre företag. Regeringen genomför en rad insatser för ökad jämställdhet på arbetsmarknaden och för fler kvinnliga företagare."
Vidare så skriver Sabuni i svaret till Dagens Arena att löneskillnaderna nu börjar minska samt att jobbskatteavdraget tillfallit alla som arbetar, samt att det blivit lättare att kombinera arbete och familjeliv genom rut-avdrag och jämställdhetsbonus.
Det finns två huvudförklaringar till att regeringens ekonomiska politik motverkar jämställdheten. Det ena är att kvinnor fortfarande har löner som motsvara cirka åttiofem procent av männens löner. Den andra förklaringen är att förändringarna inom social- och arbetslöshetsförsäkringen hårdare drabbat kvinnor än män då kvinnor i högre grad nyttjar dessa trygghetssystem. Fortfarande gäller att kvinnor är femtio procent oftare sjukskrivna än vad männen är, att kvinnor nästan dubbelt så ofta stannar hemma för vård av barn än vad männen gör, att kvinnorna fortfarande står för nästan åttio procent av uttaget av föräldrapenningen och att trettiosex procent av kvinnorna jobbar deltid, och då i hög grad ofrivilligt, att jämföra med tolv procent bland männen.
Parallellt med detta ökar också kvinnofattigdomen i snabbare takt än vad fattigdomen gör bland män. Sedan år 2006 när regeringen Reinfeldt tillträdde har 113 000 fler kvinnor blivit klassade som relativt fattiga, det vill säga haft en inkomst som ligger under sextio procent av medianinkomsten. Under samma period har antalet relativt fattiga män ökat med 55 000. Bland de ensamstående kvinnorna med barn är situationen värst. Där har antalet relativt fattiga i det närmaste dubblerats.
Utvecklingen är skrämmande. Den svenska jämställdhetspolitiken har fullkomligen havererat. Vi får hoppas att Håkan Juholt uppmärksammar detta i sitt linjetal på lördag och lyfter fram jämställdhetsfrågan som ett av socialdemokratins prioriterade områden. Då finns det i alla fall hopp inför framtiden.