Vem som helst känner oro om man får veta att en del av de pengar man haft kommer att försvinna. Den som varit arbetslös eller sjuk under en längre tid eller kanske drabbats av en större skada på huset eller bilen förstår på en gång vad jag menar. Men även vi som haft lyckan att alltid ha arbete kan sätta oss in i vad det innebär.
I ett företag jobbar man med försäljning, man försöker sälja sina tjänster och produkter för att få in så mycket pengar som möjligt. Och göra jobbet så billigt som möjligt. Rationellt. I en kommun är intäkterna mera givna och ska räcka till så mycket som möjligt. Men ni som ger oss pengarna, våra skattebetalare, har rätt att kräva att vi lägger så mycket som möjligt på skola, vård och omsorg. Och så lite som möjligt på annat. Att vi också jobbar rationellt. I min kommun vet jag att vi fortfarande har en del möjligheter att rationalisera. Jobba smartare och tillsammans med andra. Och det ligger i mitt ansvar att se till att ställa de krav som är nödvändiga.
I familjen hjälper det också att planera. Lägga undan de pengar man vet kommer att behövas för huslånen. Försöka spara en slant att ha om tvättmaskinen går sönder. Men de som har det sämst ställt lever ofta på marginalen. En trasig tvättmaskin kan betyda skillnaden mellan att äta kött och att äta fil. Ibland är det så illa att man har svårt att ge barnen de kläder och den utrustning de behöver.
Min kommun har efter sommaren fått beskedet att de skatteintäkter som vi hade räknat med för nästa år har krympt. Det är bland annat den internationella konjunkturen som gjort att pengarna inte räcker. Och nu har vi en mycket bekymmersam situation. Vi måste nu ta bort sånt som människor upplever att det är svårt att vara utan. Att förklara detta och hur det kan komma sig att vi inte bara kan låna de pengar som saknas är en utmaning. För vi är nu inte en gång för alla i pengatrycknings-branschen.
Samtidigt är vi inne i svåra diskussioner om vad offentliga medel ska gå till i vårt län. Och hur fördelningen av bördan ska se ut. Vi pratar om kollektivtrafik. Och vi pratar om sjukvård i yttersta glesbygd. Jag kan inte riktigt motstå lusten att peka mot Apostlagärningarna. Redan där pratas om att "var och en fick efter som han behövde". Långt före Louis Blanc och Karl Marx. Och väldigt klokt. Men svårt. För var och en ska väl behålla det den drar in? Eller?
Fördelningspolitiken är viktig. Vi har tagit del av jobbskatteavdrag som gjort att vi får mer i plånboken. Och när vi nu i olika kommuner närmar oss skattehöjningar, för att klara vårt uppdrag, så drabbar det den som har minst mycket hårdare än den som har mest. Är det så vi vill ha det?
Ett och annat mindre vackert uttryck kommer vi att få höra i vår kommun. Det är inte särskilt konstruktivt, men ändå ett uttryck för människors frustration. Men nånstans innerst inne hoppas jag ändå att ni som läser det här förstår att vi försöker hitta det som gör minst skada att ta bort.
Om några år hoppas jag att vi är på rätt köl igen. För vi anstränger oss verkligen att satsa på framtiden samtidigt med detta svåra. Vi jobbar med utvecklingsfrågorna, med de fantastiska möjligheter vi har i vår kommun. Nu närmast vill vi börja med hur vi uppfattas. Försöka kommunicera en och samma bild, och hålla oss till den. I den bilden ryms både stolthet och framtidstro. För inte ska vi väl låta oss knäckas?