Ofta sägs det att det är vi socialdemokrater som själva är socialdemokratins värsta fiende och historiskt sett finns det nog en hel del belägg för att talesättet tyvärr har en hel del substans. Otaliga gånger har det också varit intern splittring som lett fram till de problem som socialdemokratin har fått uppleva. Drevet mot Mona Sahlin ska ha haft sitt ursprung hos krafter som inte ville se henne som partiledare efter Ingvar Carlsson. Tipsen om Tobleronen och blöjorna ska ha kommit från interna S-källor. När man läser intervjuer med Håkan Juholt kring drevet mot honom så kommer han gång på gång tillbaka till att det fanns centralt placerade personer som underhöll drevet mot honom. Det här är bara två exempel som det har snackats om.
Tyvärr är det så att ränderna inte har gått ur ännu. Det verkar tyvärr som om de motsättningar, som naturligt finns inom ett så pass stort parti som Socialdemokraterna är, ska spelas upp inför hela offentligheten och att den verkliga kampen står att finna inom socialdemokratin. Detta är säkerligen ett arv från den tid då Socialdemokraterna verkligen var det statsbärande partiet och satt i det närmaste ohotade vid makten. Då var det inom socialdemokratin som striden avgjordes om vilken väg Sverige ska gå.
Men så är det inte numera. Socialdemokraterna har ingen tillsvidare-prenumeration på regeringsmakten längre, och därmed står inte striden om vilket vägval Sverige ska göra inom socialdemokratin utan mellan socialdemokratin och partiets motståndare. Det finns således bara en verklig motståndare, och det är den samlade högern som är denna motståndare.
Tyvärr verkar allt för många socialdemokrater ha missat denna så viktiga förändring på den spelplanen. I stället pucklar man på varandra inför öppen ridå, och detta ända från gräsrotsnivå. Senast såg jag en sådan fajt på Facebook som en effekt av Margot Wallströms uttalanden om att hon vill vara valarbetare för Socialdemokraterna och vill vara en del av den utrikespolitiska debatten framöver. Politiska analytiker har tolkat detta som att hon skulle kunna tänka sig en comeback i den politiska hetluften och då som utrikesminister. Detta triggade verkligen igång diskussionerna på Facebook och polariseringen var snabbt ett faktum. De som uppenbarligen inte gillade tanken drog genast igång negativa trådar om henne och baktalade henne utifrån analytikernas resonemang. Personer som gillar henne drog genast ut till hennes försvar. Pajkastningen mellan gräsrötter var snart ett faktum. Allt inför öppen ridå.
Men inte är det den socialdemokrat som tänker annorlunda än vad jag själv gör som är min motståndare i politiken. Det är i stället de som vill förändra vårt samhälle i en helt annan riktning. Det är moderater som Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Anna Kinberg Batra, kristdemokrater som Maria Larsson och Göran Hägglund, centerpartister som Annie Lööf och Fredrik Federley eller folkpartister som Jan Björklund eller Carl B Hamilton, och framförallt högerextremister som Jimmie Åkesson och hans polare i Sverigedemokraterna som är socialdemokratins motståndare i form av en samlad höger.
Det är de som står för den politiska motpolen till socialdemokratin, inte Margot Wallström, Mona Sahlin, Håkan Juholt eller Daniel Suhonen. Inom partiet ska vi ha ett diskussionsklimat präglat av öppenhet, frimodighet och högt i tak, men utåt måste vi stå enade på barrikaderna mot den högerfront vi ska besegra i höstens val. Ska vi vinna kan vi inte småkivas sinsemellan. Då tappar vi bara fokus – och då får vår motståndare bara en fördel.