Att få plus och minus att gå ihop i kommunbudgeten blir allt svårare för de riktigt små kommunerna. Frysta statsbidrag och fortsatt utflyttning gör att intäkterna minskar i allt snabbare takt. Ovanpå detta lägger lågkonjunkturen ytterligare sten på bördan. För glesbygdskommunerna ska dessa krympande intäkter täcka kostnader som i många fall fördyras på grund av stora avstånd och glest mellan de boende. Problemen är till stor del strukturella och är svåra, om inte näst intill omöjliga, att komma runt.
De ekonomiska problemen förvärras dessutom av de demografiska förändringar som utflyttningen innebär. Det är nämligen så att det är fler i arbetsför ålder som flyttar ut än människor som står utanför arbetsmarknaden. Detta innebär att försörjningsbördan på de kvarvarande i arbetskraften blir allt större.
Dessa problem är i grunden något som de mest utsatta kommunerna har svårt att lösa själva. Befolkningsstrukturen är svår att förändra, och det är inge lösning att sparka ut folk från kommunen som inte är i arbetsför ålder. Det är inte ens som att kissa i brallorna. Det värmer inte ens när man gör det. Än lägre befolkningstal ger ännu mindre intäkter.
Inte heller är den långsiktiga lösningen kommunekonomisk anorexi. Det finns en smärtgräns som närmar sig med expressfart. Någonstans kommer dessa kommuner till en punkt när befolkningen inte längre tycker att det är värt att stanna kvar eftersom den service man kan få inte står i paritet med den skatt man tvingas betala. Vem vill i längden vara med och betala bland de högsta kommunalskatterna och få minimal service tillbaka?
Slutsatsen är lika enkel som uppenbar. Ska hela Sverige leva behöver kommuner som Arjeplog, Jokkmokk, Sorsele, Dorotea och Åsele mer hjälp utifrån. Och det handlar inte om att man sitter som hjälplösa fågelungar i väntan på att bli servade med mat från annat håll. Det handlar istället om att få resurser för att kunna bibehålla en samhällelig grundservice på en sådan nivå att det är möjligt att utveckla näringslivet så att fler jobb kan skapas så att fler på sikt kan flytta in till dessa kommuner så att man en dag kan klara sig själva. Det handlar inte om bidrag som behövs. Nej, det handlar om att man ska få tillgång till en del av det välstånd man genom åren varit med om att generera. Pengar som under lång tid hamnat i någon annans ficka, i stället för att generera välstånd där rikedomen en gång uppstod.
Sverige är på många sätt ett tudelat land. Sammantaget finns det resurser i vårt land för att klara samhällsservicen i hela vårt land. En guru på skatteutjämningsområdet, Björn Sundström, konstaterade för cirka tio år sedan att kostnaderna för att lösa de riktigt små kommunernas problem handlade om relativt små summor i statsbudgeten. Ett väl fungerande skatteutjämningssystem som bättre speglar dagens verklighet skulle också gynna de verkligt små kommunerna. Men tyvärr verkar det som om ett nytt och bättre skatteutjämningssystem blockeras av Moderaterna i regeringen. Det är illa, riktigt illa. Sverige behöver nämligen mer av solidarisk utjämning av de ekonomiska villkoren mellan kommunerna, inte mindre.
Oppositionen har försökt driva på i frågan. Socialdemokraterna, vänsterpartiet och Miljöpartiet de Gröna tog i somras initiativ till att regeringen ska komma med en proposition i frågan under hösten 2012. Detta blev också riksdagens beslut. Men regeringen struntar uppenbarligen i detta. I regeringens propositionsförteckning för hösten finns ingen proposition kring skatteutjämningen upptagen. Moderaternas gruppledare Anna Kinberg Batra menar att nya regler kan införas först år 2014. Men det är för sent, alldeles för sent. Regeringens handlingsförlamning kommer att elda till djupa och svårläkta sår i de mest utsatta kommunerna.
Om nu inte Moderaterna är beredda att reformera systemet med skatteutjämningen så måste man ta ansvar för det Sverige som ligger utanför de tätbefolkade områdena och se till att även dessa klarar av att ge kommunmedborgarna en likvärdig service som i övriga delar av landet. Då måste vägen gå över statsbudgeten. Alliansregeringen borde då ta och lyssna på Björn Sundström på organisationen Sveriges kommuner och landsting. Han har nämligen den insikt om problematiken som regeringen som enhet verkar sakna.
Kostnaderna för att "rädda" de minsta kommunerna från svältdöden uppgår inte till många procent av det som regeringen satsat på de skattesänkningar man genomfört. Kanske man skulle ta en fjärdedel av det man satsar på sänkningen av bolagsskatten och lägga på att stötta de mest ekonomiskt utsatta kommunerna. Det skulle göra stor skillnad i många människors vardag, och kunna ge bättre nattsömn åt alla de lokalpolitiker som sliter sitt hår i vild förtvivlan över de åtgärder de tvingas vidta inom kärnverksamheterna vård, skola och omsorg.