"Varje kväll när mina medarbetare gick hem för dagen var mitt företag värdelöst. När de kom tillbaka nästa morgon återfick företaget sitt värde". Orden yttrades av grundaren av it-företaget Framfab, Jonas Birgersson, för många år sedan på ett seminarium under en distriktskongress hos Socialdemokraterna i Norrbotten. Jonas Birgersson visade att han förstått att den viktigaste resurs som en arbetsgivare har är de medarbetare man har. Han sätter också fingret på att hans företags värde låg i personalens vilja att komma tillbaka nästa morgon. Utan denna vilja hos personalen skulle han stå med ett företag som i princip skulle bestå av ett tomt skal.
Personalens vilja och motivation är således en nyckelfaktor för om en verksamhet ska lyckas. En god personalpolitik och en fungerande personalvård måste därför stå högt upp på agendan i en organisation om den ska må riktigt bra. Detta oavsett om det handlar om ett privat företag eller en offentligt finansierad verksamhet.
Så långt kan man kanske tro att denna ledare skulle kunna landa i ett onyanserat försvar av Tillväxtverkets, Näringsdepartementets, Säpos och Lotteriinspektionens vidlyftiga satsningar på personalen. Så är självklart inte fallet. Det finns naturligtvis gränser för vad som kan vara rimligt och försvarbart. De exempel som valsat runt i media de senaste veckorna kan inte beskrivas som något annat än oansvariga excesser. Det handlar om slöseri med offentliga medel i sådan omfattning att man passerat anständighetens gräns. Säpos James Bond-fest, som kostat omkring femtusen kronor per person, går naturligtvis aldrig att försvara. Men lika självklart som fördömandet av detta frosseri måste vara är också försvaret av den personalvård som någonstans i bakgrunden låg till grund för detta.
I dagens Sverige är avsaknaden av personalvård och omtanke om den egna personalen ett långt större problem än de vidlyftiga exempel som nu kritiserats. Det finns alltför många anställda, kanske främst inom offentlig sektor, som upplever att deras arbetsgivare inte bryr sig om dem och att de aldrig blir sedda, uppmuntrade och uppskattade för det arbete de utför. Det är ett samhällsproblem.
När Jonas Birgersson säger att värdet i hans företag låg i personalens vilja att komma tillbaks till arbetet nästa morgon, och i deras motivation att göra sitt bästa för företaget, väcker det frågor om vilken syn de arbetsgivare har som dragit in på personalfester, friskvård, fortbildning och kompetensutveckling för de anställda. Samtidigt kan man ställa sig frågan om hur detta påverkar produktiviteten och kvaliteten inom verksamheten. Eller skulle resultaten bli bättre med en bättre personalpolitik?
Alla ansvarsfulla arbetsgivare borde se över sin personalpolitik och ta sig en ordentlig funderare på om den personalvård man bedriver är tillräcklig. Rent generellt behövs det mer personalvård i Sverige, inte mindre. Men den behöver bli betydligt bättre fördelad än den är i dag, så att alla får en chans att känna sig uppskattade på arbetet.