Det är tillsammans som vi blir starka
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
När bussen så småningom dök upp och jag hade slagit mig ner i bussens säte efter att ha krånglat av mig väskor, halsduk, handskar och jacka och äntligen kunde pusta ut så slogs jag plötsligt av en tanke. Nog är det väl ändå fantastiskt hur välordnat vi har det här i Sverige. Här sitter jag på en buss på väg från Arjeplog till Piteå, en buss som knappast har en chans att gå runt ekonomiskt och ändå så går den. Och vad beror det då på?
Det handlar naturligtvis om att vi tillsammans blir starkare och kan åstadkomma saker som var och en av oss inte kan åstadkomma. Det handlar dessutom om solidaritet. Den tanken värmde och hjälpte verkligen till att återbörda värmen i min frusna kropp.
Utan ett solidariskt system så skulle många av busslinjerna i vårt län inte existerat. Det finns helt enkelt på många ställen för få människor för att de skulle kunna bära kostnaden för busslinjen. Skulle vi som satt där i bussen tillsammans ha fördelat kostnaderna bland oss så hade nog inte många av oss haft råd att åka med. Men nu så bär vi den kostnaden tillsammans i ett större kollektiv. Vi bär och fördelar kostnaderna solidariskt i hela Norrbotten för vårt bussnät. För detta handlar om solidaritet i praktiken.
Skulle kustborna varit egoistiska hade det varit självklart för dem att säga nej till en solidarisk kostnadsfördelning. De hade ju för det första sluppit att vara med och betala för oss Arjeplogare, Moskoselsbor, Glommersträskare, Nikkalabor och alla de andra i avlägsna och befolkningsfattiga orter som nu har bussförbindelser kvar. De hade sparat stora summor på det. För det andra så hade de ju fått billigare bussbiljetter på de stora busstråken i kustområdet. Dessa går nämligen ihop med råge ekonomiskt och hjälper till att finansiera andra olönsamma linjer. Hade man struntat i solidariteten hade man kunnat sänka priset på bussbiljetterna i stället.
Men nog är det väl tur att solidariteten är så pass stark att vi nu gemensamt tar ansvar för hela vårt läns överlevnad och framtid. Pitebor bryr sig om att även Arvidsjaurbor och arjeplogare ska kunna åka buss. Men det handlar inte bara om ett solidariskt ansvar ekonomiskt sett. Det handlar också om ett solidariskt ansvarstagande för vår miljö. Att åka kollektivt är en investering i framtiden, i våra barns, barnbarns och barnbarnbarns framtida livsmiljö. Det gör i alla fall min ödmjuka beundran inför solidaritetens kraft än större.
Känslan av gemenskap i vårt län var verkligen stark där jag satt i den ombonade värmen i bussen och kunde titta ut på de rimfrosttyngda träden som vi passerade på väg mot kusten. Jag fylldes av stolthet över att bo i ett land där vi människor månar om varandra på det här sättet, där vi inte sätter oss själva alltid i första rummet utan där vi kan lyfta vår blick och förenas i gemenskapens tecken. Tillsammans är det som vi blir starka. I solidaritetens namn.