Det är politiken, dumbom
ekonomi. Utvecklingen i USA ligger tio år före Sverige, sägs det. Trender i USA kommer med lite eftersläpning också hit. I så fall måste svenska löntagare passa sig noga. I USA har nämligen reallöneökningarna för vanliga löntagare stannat vid några tiondels procent per år som genomsnitt för de senaste decennierna.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Men frukterna av den ökade produktiviteten har inte gått till låg- och medelinkomsttagare utan till de som tjänar allra mest.
Den översta procenten av inkomsttagarna har nästan fördubblat sina inkomster och de ännu högre upp har fått ännu mer.
Varför fördelningen av produktionsresultatet blivit så skev har varit en het debattfråga i USA.
Olika förklaringar har lyfts fram. En är att marknadskrafterna belönar löntagare i kunskapsintensiv produktion.
En annan är att globalisering och invandring pressar ned lönerna för de okvalificerade jobben. Eftersläpande minimilöner skulle också kunna vara en förklaring.
Den amerikanske ekonomen Paul Krugman har funnit att det ligger en del i var och en av orsakerna, men att det ändå inte på långa vägar kan förklara de stora skillnaderna.
Hans slutsats är istället:
- Det är ganska klart att de senaste 30 årens växande inkomstklyftor hänger ihop med att hela den amerikanska politiken vridits åt höger, huvudsakligen beroende på att republikanerna gått högerut.
Bakom de ökade klyftorna i USA ligger alltså inte marknadskrafternas spel utan förändrade politiska värderingar.
En väsentlig förklaring till denna värderingsförskjutning, menar Krugman, är försvagningen av de fackliga organisationerna.
Dels har facken inom industrin tappat medlemmar. Dels har facken inte kunnat hävda sig i den växande servicesektorn.
I de stora industriföretagen var facket starkt, men när nu stora företag växer fram inom servicesektorn (till exempel stormarknadsjätten Wal-Mart) så motarbetas den fackliga organiseringen på alla sätt.
- Det handlar om att ett aggressivt arbetsgivarbeteende möjliggjorts av politiken, menar Paul Krugman.
I Sverige har regeringen Reinfeldt inte öppet konfronterat fackföreningsrörelsen. Gärningarna talar dock sitt tydliga språk. Med anmärkningsvärd målmedvetenhet har man lagt förslag efter förslag som går ut på att försvaga facket.
Sverige är inte USA. Svensk fackföreningsrörelse är många gånger starkare än den amerikanska.
Men högervridningen av det politiska klimatet i Sverige har redan försämrat förutsättningarna för facklig verksamhet påtagligt.
Marknadskrafterna och globaliseringen skapar inte automatiskt ökade klyftor eller försvagar löntagarna.
Den stora faran tycks istället komma från annat håll. För att travestera det klassiska uttrycket från Bill Clintons första presidentvalskampanj:
- Det är politiken, dumbom!