I skrivandets stund, i almanackan står det torsdag, sitter jag i Visby. Det är Almedalsvecka och staden kryllar av politiker, lobbyister och journalister - Som enligt mediabilden dricker rosévin och frotterar sig med varandra. Och så är det faktiskt ibland, vid en första anblick kan det se ut som bara semester och nöjen men Almedalsveckan är mycket mer än det. För alla med intresse av samhällsutveckling är det ett forum för diskussion och erfarenhetsutbyte som är svårt att få någon annanstans idag. Men jag lovar, skulle jag ha semester så skulle jag hellre dricka rosévin med mina ungdomsvänner, som ska ha reunion där hemma på lördag. Poängen är, jag åker inte hit till Almedalen för att dricka rosévin.
I år slår Almedalsveckan rekord i antal seminarier. Det finns så mycket spännande att lyssna till om man vill fylla på sin kunskap, organisationer och företag från hela landet finns samlade och jag kan säga att med de programpunkter jag har under veckan skulle jag få resa långt och ofta för att få möjlighet att träffa alla dessa människor. För mig handlar veckan om att knyta kontakter och skaffa mig ny kunskap, men också att som representant för Socialdemokraterna vara med och tydliggöra vad vi tycker i olika frågor. Just denna dag, torsdag, ska jag debattera kring avdragsrätten för gåvor som infördes i januari i år. Alltså möjligheten att få tillbaka på skatten om du väljer att ge. Det kan låta vackert. Och vem vill säga att man är emot en insats som ska stimulera till att ge hjälporganisationer mer pengar? Jo, jag är det.
För det första tycker jag att det är något motsägelsefullt i att behöva en stimulans för att ge något. Men denna fråga är mycket större än så. Man ska komma ihåg, att för varje avdrag som införs ska det finansieras. Och i kombination med regeringens 100 miljarder i skattesänkningar, och diskussionen om välfärdens kärna tycker jag att den här utvecklingen är oroande. Det är många gånger stödet till frivilligorganisationer och folkrörelser som blir ifrågasatta när svångremmen dras åt. Vilket leder till ökade avgifter och jag vill inte ha en framtid då dessa rörelsers verksamhets ska vila enbart på människors vilja till välgörenhet.
Dessutom ger den nuvarande utformningen en oönskad styrning, då bara en viss typ av verksamhet omfattas, nämligen forskning, och organisationer som jobbar med stöd till ekonomiskt utsatta. Låter ju bra. Men de som jobbar med preventivt arbete, får till exempel inget stöd. Inte heller finns det någon stimulans för dem som avsätter av sin tid. Många gånger är det just människor som behövs, en ledare, en organisatör, en mänsklig hand att hålla i.
Blir det till rätt saker. är det de områden som behövs mest, eller blir det "lätt sålda" ändamål, och organisationer som riggar en bra marknadsföring och säljavdelning?
Givandet i Sverige ökade redan innan stimulansen kom till. Och jag ser risken med att vi istället för ökad solidaritet, får minskad solidaritet och ansvarstagande. Att man väljer att "köpa sig fri", istället för att vara delaktig.
Folkrörelsearbete och frivilligarbete är mycket viktigt och det får människor att må bra. Att möta en annan människa som behöver ens hjälp ger så mycket tillbaka. Och det är bara en av hundratals viktiga samhällsfrågor som diskuteras i Almedalen under denna intensiva vecka, ibland även över ett glas rosévin.