När jag hemvänder funderar jag ofta över vad Norrbotten skulle behöva vara för att jag ska flytta tillbaka. Familjen, närheten till naturen och en ordentlig vinter kan tyckas som tillräckliga skäl. Ändå kan jag vela. Vinter så många månader? Inga krokusar som blommar i april? Jobba på länsstyrelsen? Kanske skulle jag bli en arbetslös akademiker till och med.
Mycket har hänt i Luleå sedan jag gick ut gymnasiet. Ett kulturhus är på plats, en isbana är plogad och bostäder har byggts. Kronanområdet har dessutom fått höghus. Ett antal tråkiga grusparkeringar har flyttat under jorden till förmån för allt detta. Det kan tyckas som små saker var för sig, men som helheten skapar de en känsla av gemenskap och positiv utveckling.
Under mitt vuxna liv har jag bott i både Göteborg och Stockholm. Det är storstäder som kan göra reklam med ett stort utbud av allt. Det finns skärgård, kulturevenemang varje kväll, restauranger och barer på vilket tema som helst. Stockholm anser sig till och med vara "the Capital of Scandinavia". (Undrar vad Köpenhamn tycker om det?)
Snö är däremot en bristvara. En annan bristvara är närheten till allt och fenomenet "alla känner alla". Det fenomenet har sina baksidor men fördelen är ändå en viss gemenskap. Möter du tre personer på din promenad i Rosvik säger du hej. Möter du 300 på din promenad på Djurgården säger du inte hej.
Förra helgen besökte jag Luleå och fick se en del av den gemenskapen. I ett världsrekordförsök gjorde 2493 Lulebor tummen upp på isen för att uppmärksamma att Luleå snart blir 75 000 invånare. Jämfört med Piteå har dock Luleå en bit kvar innan de slår ett riktigt världsrekord i gemenskap.
Alla vet att Pitementaliteten är en av de starkaste i länet, i alla fall om vi frågar Pitebon själv. De har en egen nationalsång av bandet Euskefeurat - "Det är hit man kommer när man kommer hem". En nationalrätt i form av Pitepalt. De kan göra allt själva och de skulle ALDRIG ge sig ut på isen i nåt tummen upp-jippo för att visa att de är många. Jag kan ha fel, men i så fall beror det på att jag kommer från Luleå.
Delvis är världsrekordet i Luleå en gilla-tumme för att den sociala nätverkstjänsten Facebook ska bygga serverhallar i Luleå. Ett projekt som kanske slutar som Göta kanal, när det är färdigbyggt har tåget redan ersatt sträckan. Det går såklart inte att veta på förhand.
Det kostar att investera i osäkra projekt. Det kostar också att hålla igång ett aktivt föreningsliv, ett kulturhus och en isbana. Men ett län som Norrbotten behöver våga för att växa. Det måste synas att det händer saker och att tiden inte stått still sen vi flyttade. Då kommer vi hemvändare att komma tillbaka till Norrbotten när vi lekt färdigt i storstan.