Dagarna efter förra höstens val grät jag floder. I sommar grät jag nästan varje dag i en hel vecka. En del var tårar av trötthet, efter hårt slit, precis som då jag jobbade som vältförare och fick skofta, men detta är långt ifrån samma. De här är dagar som har fått mig att stundtals rasa, må illa, och förtvivla.
Utöya. Jag vet precis vad det handlar om, eller ska jag säga, borde ha handlat om. Jag behöver bara blunda. Det är sommar, året är 1991, SSU ordnar sommarläger i Dalarna. För första gången åker jag på en lång resa, själv, utan föräldrar. En resa som erbjöd sena nätter, disco, hångel, politiksamtal och vänner för livet. En resa som egentligen påbörjades med ett politiskt samtal i en skolkorridor, om ungas rätt att påverka. Mitt engagemang växte, jag växte, och jag är fortfarande på väg på denna resa.
När jag slår upp ögonen är det sommaren 2011, en sommar där den där resan tog slut för många unga människor i Norge. Timme efter timme följde vår familj nyheter och sociala medier för att höra utvecklingen och se om någon av de AUF:are som hjälpte oss i valrörelsen skulle ge livstecken ifrån sig. Våra döttrar, som själva varit på flera läger, undrar skrämt om det kan hända i Sverige och om de finns de som vill döda deras mamma. Vad svarar man på det?
Min inkorg fylls av varierande mejl. En del är ilskna, ledsna, desperata, och förtvivlade röster som utsatts för orättvisorna i samhället. Jag möter dessa människor runt om i landet, öga mot öga. Det är tufft, men en del av uppdraget, i alla fall så länge det handlar om politiken. Men det finns också gränslösa människor som är oaktsamma med orden, vräker ur sig personpåhopp och i värsta fall saker som att man inte förtjänar att leva. Men de skrämmer mig egentligen inte.
Det som skrämmer mig, är de som i sina brev och samtal deklarerar sitt förakt och hat mot olikheter. De som ser olikheterna mellan oss människor som det största samhällshotet av alla. För han, Anders, var rädslan och hatet så stort att han tyckte sig ha rätten att mörda framtidens socialdemokratiska ledare i Norge. Just för att de tog ställning för ett samhälle som bygger på att vi behöver olikheter. Jag kallar honom Anders, för vi tjänar inget på att demonisera människor som begår illdåd, vi måste istället våga diskutera grogrunden.
Rädslan för olikheter växer i samhällen där kunskapen minskar, ekonomiska skillnader ökar, segregationen växer, där tryggheten försvinner och resonemanget "se om sitt eget hus först" blir rådande. I detta gror rädslan och rörelser växer fram som vilar på grunden att man inte accepterar olikheter.
Rörelser som bygger på förakt mot olikheter måste vi våga sätta i ljuset. De kan klä sig i kostym, lära sig retorikens regler, men fortfarande är drivkraften och grunden densamma. Dessa ska inte mötas med våld, den som gör det är själv ett lika stort hot mot demokrati och öppenhet. De ska mötas med kunskap och diskussion. Du och jag har ansvaret. På syjuntan, i omklädningsrummet, på jobbet och i klassrummet.
Jag har varit rasande, mått illa, tvivlat men ändå konstaterat att det är värt varje timme, varje tår av trötthet. Vi behöver ett samhälle med högre ambitioner än nästa skattesänkning, det ska innehålla mål som minskar skillnaderna, ser vinsterna i olikheterna och som ser varje människa som en resurs. Det tänker jag fortsätta kämpa för till sista droppen. För det är värt blod, svett och tårar.