I söndags var jag kyrkvärd hemma i Arjeplog. Temat för denna söndags gudstjänst var "Att inte döma". Ett riktigt tänkvärt tema. För visst är det så att vi har fruktansvärt lätt för att döma andra och deras agerande utifrån vår egen måttstock och vår egen uppfattning om hur saker ska fungera. De samhälleliga normerna är starka, både på gott och ont. Vi kan inte samexistera som människor i ett samhälle om vi inte har några regler och normer som styr. Det skulle absolut sluta i ett anarkistiskt kaos där den starkaste skulle gå segrande ur striden och de svagare endera slås ut eller undertryckas. Det är den goda sidan av det samhälleliga normsystemet.
Men det finns också en annan sida, när normsystemet sväller och börjar styra saker som egentligen inte behöver styras och regleras. När regler och normer begränsar, förminskar och förtrycker. När människan kommer i andra rummet och får stå tillbaka för en samhälls kultur som kanske inte är sund i alla stycken. Som i allting annat så måste det finnas en måttfullhet så att balans kan råda mellan normernas positiva och negativa sida.
Bland söndagens texter fanns en mycket tänkvärd text som ska fungera som en vägledning i strävan efter att hitta denna balans så att vi inte går för långt i fråga om normerande. Den liknelse som ges återfinns såväl i Lukasevangeliet som i Matteusevangeliet. I söndagens texter låter den så här:
"Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Hur kan du säga till din broder: Broder, låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta bort flisan ur din broders öga."
Bibelns historiska ursprung ifrågasätts av många. Man strider om vem som egentligen skrev texterna, när de skrevs, och vilken status man ske ge texterna. Oavsett om man tror på Bibeln som Guds ord eller ser den som vilken annan historisk text som helst så finns det en hel del vishet i texterna som man kan ta till sig.
Liknelsen om flisan och bjälken är en text som fler borde ta till sig. För visst är det många gånger som vi är så snara att döma andra att vi missar våra egna tillkortakommanden. Det är lätt att blunda för våra egna fel och brister, det som i texten liknas vid bjälken i vårt eget öga, Många gånger när jag läser vår egen insändarsida och insändarsidorna i andra tidningar brukar jag tänka på den här liknelsen och ett av de mest kända bibelorden, nämligen "Den som är fri från synd skall kasta första stenen".
Senast häromdagen läste jag en insändare om "vänsterdravlet" att alla människor är lika värda. Insändarskribenten menade att inte kunde det väl vara så att "snyltare" är lika mycket värda som de som bidrar till det gemensamma. Att tärande människor inte hade samma värde som de närande.
Man kan ju fundera på om den som skrev insändaren tittat efter så att han eller hon inte har en bjälke i sitt eget öga, och kanske inte borde ha kastat den första stenen. Samtidigt så ska vi inte låta fel passera utan att agera. Det är inte det som det handlar om. Samhällen fungerar inte under normlöshet. Men normerna måste hanteras med ödmjukhet och respekt. Det är där vår största utmaning ligger.