Hälften av alla svenska mödrar vill bli hemmafruar! När sajten familjeliv.se släppte det undersökningsresultatet i veckan blev det såklart debatt. Tack och lov var det några som kom på att man inte kan låta tusen svarande kvinnor vara representativa för halva svenska befolkningen.
Även om det nu visade sig vara få mödrar som i verkligheten ville bli hemmafruar är det nog många som känner igen sig. Andra, pålitligare undersökningar visar att vi kvinnor tar det största ansvaret för hem och barn. Detta utöver våra heltidsjobb. Kanske är det inte så konstigt att en och annan odlar drömmer om att bli hemmafru. Vem orkar ha två jobb, varav ett är obetalt?
För att berättiga och behålla kvinnors dubbelarbete har vi gjort det trendigt att odla hemmafrurollen. Det är en romantisk retrodröm om att det var mycket enklare förr. I en tid där tempot var lägre och kvinnor endast arbetade i hemmet och inte på två ställen. I den drömmen finns det helt plötsligt tid att pyssla sig till det perfekta hemmet och baka goda kakor med barnen. Nu har dessutom Umeå-bloggaren Underbara Clara visat att man inte alls behöver vara förtryckt för att kunna baka cupcakes och sylta egna bär, vara hemmafru och självförsörjande. Det är hon säkert inte heller. Men verkligheten ser inte alltid ut som ett blogginlägg av Underbara Clara. Om man nu inte får möjligheten att blogga på heltid och flytta ut i ett hus på landet där ingen stressar.
Maria Montazami som blev känd som hemmafru i programmet Svenska Hollywoodfruar sätter mer fingret på vad hemmafruhetsen handlar om för de flesta. I en intervju till Aftonbladet säger hon att "Om jag hade jobbat hade det aldrig funkat. Jag och min man hade kommit hem uttröttade på kvällen, det hade blivit bråk". Genom att vara hemmafru blev det lugn och ro.
Det är många som gömmer sig bakom hemmafru-trenden istället för att prata om jämställdhet. Likadant är det med föredelningen av hemarbetet. Istället för att bråka tar vi på oss rollen som projektledare för familjen. Organiserar middagar, styr upp handlingslista och har koll på att ungarna har stövlar som passar. Istället för att ha två jobb, varav ett är obetalt väljer vi det obetalda. Det som gör oss ekonomiskt beroende.
Medan våra förmödrar stod på barrikaderna för kvinnlig rösträtt, förskola och ekonomiskt oberoende väljer vi att vara tysta. Till skillnad från i dag kunde kvinnorna på 60-talet förvänta sig att bråket skulle leda till att samhället levererad välfärd och frigörelse. Då var det privata även politik. I dag är det endast privat. Ingen vågar prata om genusrelaterade konflikter kopplat till arbetsfördelning i hemmet. Ingen vågar heller ifrågasätta varför unga kvinnor är hemma med barnen hela föräldraledigheten. Ingen vågar kräva heltidsarbeten. Inte ens mina feministiska väninnor. Kanske inte heller jag när det väl gäller. När vi kvinnor dessutom gör det trendigt att vara hemmafru låter vi männen kliva över tvätten i hallen och promenera till jobbet medan vi halkar efter i löneutvecklingen.
En dag kanske vi vaknar upp i en sunkig tvåa utanför stan. Som skilda, bittra mödrar, med en pension som inte går att leva på eftersom vi var hemma med alla barnen. Då blir det dags för våra barn att revoltera. Att ställa sig på barrikaderna för ekonomiskt oberoende och delad föräldraförsäkring. Då är det trendigt att hjälpas åt med hemarbetet och låta barnen få rätt till båda sina föräldrars närvaro. Visst vore det tråkigt om vi behövde vänta en hel generation till?