Ett kärnkraftverk ska byggas på andra sidan Bottenviken, i Finland. Kärnkraft är en föråldrad teknik, som kräver den ändliga råvaran uran. Kärnkraft ger också risk för radioaktiv strålning vid olyckor och ger strålande avfall i mer än tio tusen år.
På 60-talet fanns förslag om att bygga ett pärlband av kärnkraftverk längs Norrlandskusten. De energislukande industrierna, för stål- och papperstillverkning, låg ju här. Att förlägga kraftkällor på samma ställen föreföll logiskt.
Men det fick bli vattenkraften som försörjde industrin i Norrland med el. Kärnkraften byggdes i södra delen av landet en bit utanför storstäderna, som Forsmark norr om Stockholmsområdet, Ringhals söder om Göteborg och Barsebäck utanför Malmö.
Det sistnämnda ställets två kärnkraftverk är nedlagda nu. Deras placering nära miljonstaden Köpenhamn i Danmark var olycklig.
Men på planeringsstadiet på 60-talet var Barsebäck en bra plats, nära de många elkonsumenterna i Malmö, Lund och Köpenhamn.
Nu är dock Norrlandskusten på väg att få ett kärnkraftverk. En av pärlorna i 60-talets pärlband av atomkraftverk är på väg att byggas, fast på andra sidan Bottenviken.
I finska Pyhäjoki tar nu ett nytt kärnkraftverk mer konkret form. Härom dagen kom besked att verket klarar krav rörande ägarbilden, att en tydlig majoritet ska vara finsk. Detta sedan den ryska andelen är satt till under de knappt 40 procent som krav anger.
Att ett av motiven för bygget av kärnkraftverket är att Finland vill göra sig mindre beroende av Ryssland för sin energiförsörjning är konstigt om den ryska ägarandelen i verket är på nästan 40 procent.
Från och med när Barsebäcks kärnkraftverk var igång i början av 70-talet kom protester från Danmark upprepade gånger om att verket borde avvecklas på grund av det nära läget till miljonstaden Köpenhamn.
Kärnkraftsolyckorna i Harrisburg 1979 och Tjernobyl 1986 visade att riskerna med radioaktiva utsläpp inte var osannolika, för att påminna om Tage Danielssons klassiska monolog.
Beskedet att planerna går vidare på ett kärnkraftverk i närheten av svenska städer som Piteå, Luleå, Haparanda, Skellefteå och Umeå är tråkigt.
Kärnkraften är en energiform som är förlegad och bör fasas ut. Flera länder, som Tyskland och Japan, där en stor kärnkraftsolycka skedde för några få år sedan i Fukushima, fasar ut detta energislag.
Elen är för övrigt billig nu med vattenkraftens magasin fyllda till bredden. I nuläget är även oljan billig.
Olja, gas och kärnkraft är dock ändliga energikällor. Den sistnämnda drivs av uran som måste brytas med stora miljökonsekvenser som följd.
Problem finns sedan med det utbrända uranbränslets slutförvaring under flera tiotusen år.
Sverige är på väg att avveckla kärnkraften och det är synd att den avvecklingen inte går snabbare.
Förnyelsebara energikällor utöver vattenkraften ökar, om än från låg nivå i sin andel av den totala energiproduktionen. Det går även att öka effektiviteten i vattenkraften, men det kostar och ger lite grann dyrare el.
På sikt kommer antagligen mycket av världens elenergi komma från solkraft, även om Sverige inte är så lämpat för det energislaget.
Att minska mängden kärnkraft i Sverige och världen är att vara modern och miljövänlig. Kärnkraftens problem och risker är så stora att den bör försvinna som energikälla.
Det är beklagligt att det i Finland ska byggas ännu en anläggning för kärnkraft, en energiform som passerat sitt bäst före-datum, men vars strålningsrisker och avfallsproblem aldrig tar slut.