En gång i tiden skrev statsminister Fredrik Reinfeldt boken "Det sovande folket" där han framställde det svenska folket som passiviserat av den liknöjdhet som tryggheten i det svenska samhällssystemet invaggades i. Tesen som Reinfeldt drev var att människor därmed hindrades att göra sitt yttersta och sitt bästa för att förbättra sin egen situation. Folket invaggades i en form av trygghetssömn som var direkt skadlig för såväl dem själva som för landet.
Utifrån Reinfeldts tes är det värt att ta sig en funderare över varför den regering som han leder är så passiv, tyst och frånvarande i samhällsdebatten. Kan det vara så att de borgerliga statsråden, tack vare socialdemokratins interna problem, känner sig så trygga och säkra att de inte känner att de behöver stå på tå och leverera för att vinna opinionens gillande.
Är det något som är kännetecknande för den andra regeringen Reinfeldt så är det minsann passivitet och tystnad. Till skillnad från den förra mandatperioden så ägnar sig regeringen Reinfeldt numera åt förvaltning av det man tidigare åstadkommit. Man vilar helt enkelt på lagrarna. Reinfeldts regering har gått in i någon form av djupsömn och verkar ha svårt att höra de varningsklockor som ringer.
Vad beror det då på att regeringen sitter så stilla i båten, kan man undra. I grunden handlar nog detta om en vilsenhet och en avsaknad av visioner inför framtiden. När man tillträdde efter valet 2006 hade man en klart uttalad agenda för vad man ville åstadkomma, och med raska steg så genomförde man också det man gått till val på. Systemskiftet genomfördes steg för steg och fortgår än i det tysta. Strategin var uppenbar. Om vi oroar det sovande folket så litet som möjligt, så vaknar de inte heller när vi gör våra förändringar. Därmed blev tystanden till en strategi. Men problemet med en sådan strategi är att det är lätt att vänja sig vid att undvika debatter och känsliga frågor. Alldeles för lätt övergår den medvetna tystnaden till ofrivillig passivitet.
En annan orsak till ministrarnas osynliga tillvaro är den strikta uppdelning av frågor som verkar råda inom regeringen. Varje parti har ansvar för ett antal skilda politikområden, i alla fall något profilområde, inom vilka man verkar få härja helt fritt. Det verkliga koalitionsarbetet i form av djupare förhandlingar kring områden där partierna har skilda uppfattningar verkar knappt förekomma. Kristdemokraterna blockerar ytterligare framsteg gällande hbt-personers rättigheter, och folkpartiet lär nog få veto i fråga om ett erkännande av Palestina som självständig stat. Med ett sådant arbetssätt inom regeringen blir mycket av ministerarbetet inåtvänt och förvaltande.
Mest förvånande med den slumrande svenska regeringen är de mindre partiernas acceptans när det gäller att ständigt hamna i skuggan av moderattrion Reinfeldt, Borg och Bildt. Speciellt för Centerpartiet och Kristdemokraterna borde det vara av högsta prioritet att deras ministrar syns i debatten. Men inte kan man väl precis säga att Anna-Karin Hatt, Stefan Attefall, Lena Ek, Eskil
Erlandsson och Maria Larsson ockuperar tidningar och nyhetsutsändningar precis. Men de gör ju inte bort sig heller. För den som sover syndar icke. Men den som sover uträttar inte heller något. Tur att i alla fall de borgerliga partiledarna måste vara med i debatten idag. Då får vi kanske veta litet mer om vad de vill med Sverige.