På tv-nyheterna i går morse berättade man om att lågutbildade personer som legat på sjukhus förlorar avsevärt mycket mer i årsinkomst året efter sjukhusvistelsen jämfört med personer som har en högskoleutbildning. För personer med högskoleutbildning försvinner fem till sex procent av arbetsinkomsten året efter sjukhusvistelsen, medan det för personer som saknar högskoleutbildning ligger på en förlust på mellan nio och tolv procent av den samlade årsinkomsten året efter. Det är anmärkningsvärt att skillnaderna är så stora. Någon förklaring har man inte hittills kunnat komma fram till. En möjlig förklaring skulle kunna vara att den uppföljande sjukvården i praktiken fungerar annorlunda i lägre samhällsklasser än i de högre. Detta skulle i så fall bara vara ytterligare en effekt av den ojämlika sjukvården.
Men det är inte bara effekterna efter sjukhusvistelser som samvarierar med social bakgrund. Det finns många andra områden där den sociala bakgrunden slår igenom. Ett annat område är fetma hos barn där barn från lägre socialklasser uppvisar högre andel fetma än barn till högutbildade föräldrar. Samma mönster kan man finna när det gäller barn och ungdomars tandstatus. Frekvensen av förekomst av karies är betydligt högre hos barn från lägre socialklasser. Såväl övervikt bland barn som dåliga tänder är alltså tydliga klassmarkörer. Frågan är bara hur man ska hantera denna kunskap. För kunskap borde ju i alla fall leda till att man agerar på något sätt. Ser man sådana här tydliga mönster så borde man mejsla fram ett riktat åtgärdsprogram mot dessa tydliga riskgrupper.
Men det stannar inte vid hälsan. Social bakgrund påverkar också barnens resultat i skolan. Och detta slår igenom mycket tidigt i skolsystemet. Detta visar sig efter en genomgång av resultaten i de nationella proven. När det gäller delprovet i skriftliga räknemetoder så klarar sextioåtta procent av eleverna i årskurs tre vars föräldrar har kortare utbildning medan åttio procent av elever vars föräldrar har gymnasiekompetens klarar samma prov. Om man nu ser till elever vars föräldrar har högskolekompetens ligger samma siffra på åttioåtta procent. Sambandet mellan föräldrarnas utbildningsnivå och elevernas resultat är alltså väldigt tydliga. Skolans kompenserande uppdrag har alltså i grunden misslyckats när dessa skillnader märks så tidigt i skolsystemet. Skillnaderna lär säkerligen märkas allt mer ju högre upp i skolsystemet man kommer eftersom föräldrarnas möjligheter att själva kompensera detta minskar i takt med den ökande svårighetsgraden i de olika ämnena.
Det är uppenbart att det finns anledning att motverka sociala skillnader i samhället. Om man kan minska de sociala skillnaderna mellan olika grupper i samhället så kan man också minska konsekvenserna av de sociala skillnaderna. Det skulle innebära högre livskvalitet och bättre livsmöjligheter för barn till föräldrar från de lägre socialklasserna.
Det finns därför all anledning för socialdemokratin att lyfta kampen mot klassklyftorna högre på den politiska dagordningen. Allt för många människor går omkring i den villfarelsen att klassklyftorna i Sverige är så små att de inte påverkar människors livsvillkor. Inget kunde vara mer fel än så.