Ändå är det enligt självsynen just den egna vägen till politiken som befästs som bild i boken. Men för oss andra som inte fötts med en fullt lika stor silversked i mun är det snarare motsatsen som visas upp i Bodströms bekännelselitterära biografi över sig själv.
Som författaren Lena Andersson formulerar det i Dagens Nyheter i lördags, iscensätter Thomas Bodström "sig själv som den utifrån kommande, han som är self-made och inte tillhör men lånade ut sig till politiken en tid. Och här finns den tystnad som bekännelsepladdret lägger sig över, bokens spricka och smärtpunkt. Den sammanfaller med socialdemokratins tystnad och smärtpunkt. Klassfrågans avsomnande. Att titlarna, upphöjelsen och färdvägen går i arv, och det utan att man känns vid det. Thomas Bodström är en av de där socialdemokraterna som tycker att klassdimensionen blivit omodern, och hans bok är ett emblematiskt uttryck för vad den inställningen gör med ideologin."
För de av oss som kanske hade förmånen att födas i familjer där man röstade på Palme men inte kände honom blir Thomas Bodströms försteg och blindhet inför privilegiesamhället verkningar och återkomst just en bild av hur den som själv gynnats blir blinda för sina förmåner.
Steget till att som socialdemokrat omfamna friskolor, privata vinster och att acceptera, kanske med en liten suck, de växande inkomstklyftorna blir då inte så stort. Som någon bloggare skrev angående Bodström: kan man inte lämna en rörelse man aldrig tillhört.
Det är tvärt om relativt vanligt att just ganska förmögna människor som kanske rent av ärvt starten på sin lysande bana i form av kapital, lägenheter eller utbildningsvanor just hävdar att de kämpat mer än andra.
Att just de gjort sig förtjänta av sina förmåner. Att just de förtjänar sitt livets goda. Baksidan av detta är bara att det gamla privilegiesamhället består och får argumentationsstöd även från vänstern.
Kanske är det dagens socialdemokratiska smärtpunkt Bodström berör och som Lena Andersson plockar fram. Frånvaron av klassanalys, klassmedvetande och i dess utsträckning en på djupet riktig förståelse av jämlikhetens förutsättningar: demokrati, ögonhöjd, delaktighet, fördelningspolitik. Men framförallt kanske mest avsaknaden av en rörelse på djupet som har kraft att fånga upp den folkliga missnöje som i dag måste ta sig desperata irrvägar för att kanaliseras: apati, främlingsfientlighet och sjunkande förtroende för det politiska systemet. I Egypten, Tunisien, Spanien, Portugal har missnöjet återigen hittat till torgen, blivit till rörelse igen.
Bodströms analys är likt Sahlins att nu måste socialdemokraterna gå åt höger. Bodström tycker på allvar att socialdemokraterna bör byta namn och lämna över till Moderaterna att vara Sveriges enda arbetarparti. Han föreslår också att S ska bryta med LO och han vill lyfta fram människans ekonomiska drivkrafter mer: möjligheten att tjäna pengar engagerar han sig i. Precis som om det var svårigheten att bli rik som var det stora hotet mot Sveriges utveckling.
Här visar han sig närmast totalt oförmögen att göra den minsta självanalys av vilken politik och strategi som 2007-2010 förde socialdemokratin till det sämsta valresultatet sedan före den allmänna rösträttens införande. Ett valresultat som var den springande punkten i att Sahlin och den gamla partiledningen fick stryka på foten.
För den som var på plats på partikongressen i mars 2010 hade inläggen från hundratals demokratiskt valda ombud gjort klart för Bodström att denna moderering av den socialdemokratiska partilinjen snarare var en demokratisk revolution av samstämmighet än någon palatskupp av några enskilda.
Partifolket var trött på en förnyelse som blev en omskrivning för högerpolitik. Kanske också på den stela ovanifrånblicken från de som aldrig vant sig att lyssna eller ens känna igen rörelsen.
De ökande ekonomiska ojämlikheterna, där antalet dollarmiljardärer under 2010 ökade med 12 procent och där den rikaste procenten kontrollerar och disponerar 39 procent av jordens resurser. Bodströms härskarblick över världen liksom är bara en del av samma politiska bristsjukdom.
För hade arbetarrörelsen varit en vital kraft som fångat upp dem som har ett genuint politiskt intresse hade Thomas Bodström sannolikt aldrig blivit statsråd, i alla fall knappast så framlyft. Att nu tänka sig att denne man ens nämndes som tänkbar efterträdare till Mona Sahlin är hisnande. Nog för att han kommunikativt har sina kvaliteter. Hade medier och opinionsinstitut fått råda hade han kanske lyckats bli partiledare. Man får verkligen tacka just den av Bodström själv kritiserade stelbenta partistrukturen för att han ganska tidigt vaskades bort som seriös kandidat.
Vad arbetarrörelsen behöver nu är rörelse. Vrede, lust och tro på politiken. Inte fler halvkändisar framlyfta på familjemeriter.
Just därför är Bodströms bok faktiskt intressant, trots allt. Inte för vad som faktiskt står där. Utan för vad som återstår att ändra på.