Ibland ställs den arbetande helt utanför en normal anställningsrelation och kallas för frilansare eller konsult.
I mer traditionella arbetaryrken har det ofta tagit sig uttryck i form av anställningar i bemanningsföretag eller som timvikarier som får vänta vid telefonen i förhoppning om ett tillfälligt påhugg.
Det är en utveckling som slagit hårt mot möjligheten stå upp för sina rättigheter och känna att man har en trygghet i sitt arbete. Jobben blir otryggare, inkomsterna liksom arbetsmiljön blir sämre. Det gäller inte minst i välfärdssektorn.
I rapporten ”Är det här OK?” som fackförbundet Kommunal nyligen publicerade tittar man närmare på visstids- och timanställdas verklighet och undersökningen visar – föga förvånande – att arbetsvillkoren för de av Kommunals medlemmar som arbetar i äldreomsorgen och inte har en tillsvidareanställning är sämre än för de som har det.
Färre har heltidsanställningar – bara 25 procent av de som går på timmar jämfört med 40 procent som är tillsvidareanställda – och fler har delade turer – hela 60 procent av de timanställda jämfört med 44 procent av de tills vidare anställda.
Lägre arbetstid innebär givetvis lägre lön. Men det handlar inte bara om att man har lägre lön för att man arbetar färre timmar. Om man skulle räkna om lönerna för de som är visstidsanställda till heltidslöner så skulle de fortfarande tjäna nästan 3 400 kronor mindre än en tillsvidareanställd.
Om man ovanpå det tar hänsyn till att de med otrygga anställningar i större utsträckning arbetar deltid så är skillnaden i faktisk arbetsinkomst i snitt 10 500 kronor mindre för någon som är visstidsanställd, än någon som är tillsvidareanställd.
Det är knappast något som gör välfärdsarbete mer attraktivt. Bland de som är timanställda har över en femtedel mer än en anställning för att överleva. Och det är också betydligt fler av de som är timanställda som inte vill fortsätta i samma yrke.
Det är dessutom så att de blir allt fler. Sedan 2008 har antalet visstidsanställda ökat med nästan 18 procent. Förra året var 156 000 personer visstidsanställda inom Kommunals organisationsområde. Det är en ökning av andelen visstidsanställda med sex procentenheter. Förra året var 31 procent av de med arbetaryrken i välfärdssektorn visstidsanställda.
Föga förvånande är siffrorna högre för de som arbetar för privata välfärdsleverantörer, även om kommuner och landsting i allt större utsträckning går i samma riktning.
Kontentan är att allt fler välfärdsarbetare har osäkra anställningsförhållanden. Något som också gör att över 40 procent av de som har visstids- och timanställningar oroar sig för att bli arbetslösa.
Men den växande otryggheten är inte bara ett problem för de som arbetar inom välfärden. Det är också ett problem för de som ska ta del av välfärden.
En hög personalomsättning innebär att det är en större risk att arbetsuppgifter faller mellan stolarna och att barn på förskolor och pensionärer i äldreomsorgen ständigt möter främmande ansikten i sin vardag.
De som har begränsade anställningar har också i betydligt mindre utsträckning än de tillsvidareanställda fått ta del av någon form av utbildning eller kurs för att utveckla sig i arbetet. Något som givetvis drabbar brukarna i slutändan.
För att komma till rätta med de problem som finns i välfärden måste de som arbetar där få bättre villkor.
Det handlar för det första om att möjligheten att stapla visstidsanställningar på varandra begränsas. De arbeten som behöver göras ska i största möjliga mån utföras av tillsvidareanställd personal.
Men det handlar även om att välfärdsarbetarna ska ha rätt till heltid och de delade turerna måste begränsas. Här måste den skattefinansierade sektorn gå före och det borde vara en självklarhet i alla socialdemokratiskt styrda kommuner. I grunden handlar det trots allt bara om en rimlig schemaläggning som tar hänsyn till personalens verklighet.