Att kvinnor och män uppvisar olika symptom vid hjärtinfarkter har varit känt en längre tid. Lika länge har det också varit känt att detta leder till att kvinnor har svårare än män att få rätt diagnos ställd, och därmed få tillgång till rätt vård i rätt tid. Denna kunskap borde under den tid som den varit känd ha lett till att ojämlikheterna i vården utjämnats över tid och att kvinnorna fått tillgång till rätt vård i rätt tid i samma utsträckning som männen.
Detta var också den hypotes som forskarna, bakom den stora studie som Ekot rapporterade om, hade som utgångspunkt för sin forskning. Man utgick utifrån att könsskillnaderna i hjärtvården skulle ha minskat under den tidsperiod som studien omfattade. Men så var tyvärr inte fallet. Forskarna tvingades konstaterade att de könsrelaterade skillnaderna i vården har bestått över tid.
Ett av de exempel som belystes var det faktum att man under nittiotalet i huvudsak behandlade patienter med hjärtinfarkt med propplösande medel. Detta var en behandling som i högre grad ledde till att kvinnor fick biverkningar i form av blödningar. Med den medicintekniska utveckling som varit sedan dess har behandlingen förändrats och den vanligaste behandlingsformen vid allvarlig hjärtinfarkt i dag är ballongvidgning. Detta då denna behandling anses vara mycket säkrare än behandling med propplösande medel.
Med detta i bakhuvudet, det vill säga att behandling med propplösande medel ger fler biverkningar för kvinnor än för män och att ballongvidgning anses vara en säkrare och mer effektiv behandlingsform, borde ballongsprängning i normalfallet vara en given behandlingsform för kvinnor. Man borde således egentligen inte kunna påvisa några könsrelaterade skillnader i valet av behandlingsform, och skulle det mot förmodan finnas några sådana skillnader så borde det vara att ballongvidgning skulle vara en vanligare behandlingsform hos kvinnor eftersom riskerna med propplösande medel är större för kvinnor än för män.
Men så är det inte. I den studie som Ekot relaterade till visade det sig att kvinnor i dag har tjugo procents mindre chans att få behandling med ballongvidgning. Detta är ytterst uppseendeväckande, speciellt som patienter med allvarliga hjärtinfarkter knappast är i det skick att de kan ställa krav kring vilken behandlingsform som ska sättas in. Kvinnor hamnar alltså i ett sämre utgångsläge, just för att de är kvinnor.
Behandling av hjärtinfarkter är en typ av akutsjukvård där den enskilde måste kunna lita på att han ges bästa möjliga behandling så snabbt som möjligt. Så måste det vara - oavsett om du är kvinna eller man. Det får inte vara så att du, bara för att du är kvinna, riskerar att få livet förkortat på grund av brister i vården.
Någon förklaring till varför skillnaderna i hjärtvård bestått över tiden, och varför kvinnor har mindre chans att få behandling i form av ballongvidgning finns inte att finna i studien. Detta är en given utgångspunkt för vidare forskning så att vi kan få en förklaring till de könsrelaterade skillnaderna. Detta är en förutsättning för att kunna eliminera problemet. Men det måste ske fort.