”Fattigdomen fördrages med jämnmod av alla när den delas lika av alla”. Så uttryckte sig Ernst Wigforss, en av giganternq i den socialdemokratiska historieskrivningen. Wigforss ord har ofta citerats som ett bevis på klassamhällets paradox.
När alla i ett samhälle har det lika svårt upplevs orättvisorna inte lika betungande som annars. I dag vet vi att fattigdomen växer i Sverige. Allt fler har fått sänkt levnadsstandard.
Som kontrast till detta har hushåll med höga inkomster fått kraftigt ökade realinkomster. De fattiga i vårt land har inte bara blivit fler utan också fattigare. Den sjunkande levnadsstandarden hänger ofta samman med sänkta bidragsnivåer. Människor i botten tycks få skylla sig själva för att de inte tar sig samman.
Följderna av att ständigt leva i en ekonomisk verklighet som man sällan kan påverka innebär i sin förlängning förödmjukelser. Man har knappt råd till det nödvändigaste. Den som lever på marginalen befinner sig dessutom under konstant psykiskt press.
Många av oss värjer sig inför påståendet att fattigdomen växer i Sverige. Vi är inte fattiga, fattigdom ser vi i den tredje världen men inte hos oss. Skygglapparna döljer en annan och mer alarmerande utveckling.
Sanningen är att den generella välfärden sedan decennier urholkats.
Maskorna i välfärdsnätet har blivit allt större. Det är den bild som flera hjälporganisationer ger, och det finns ingen anledning att ifrågasätta denna.
Dagligen möter vi den nya fattigdomen i vår vardag. Även om fördelningsfrågorna och rättvisefrågorna stegvis, men alltför sakta, fått ett allt större utrymme på den politiska dagordningen har otryggheten i samhället fortsatt att öka.
På så sätt har ett kitt i samhällsgemenskapen gått förlorat. De mer besuttna kan ordna sina behov av vård och omsorg och skola genom privata lösningar.
Ett förhållande som ivrigt påhejats av högerpolitiker med budskapet om individens frihet, där friheten begränsas till dem som kan betala medan övriga mer eller mindre ställs vid sidan.
Även om det skett återställare i välfärden i takt med att statsfinanserna blivit bättre har detta inte varit tillräckligt för att ge alla med behov ett riktigt grundstöd. Alltför många unga familjer och ensamstående lever på marginalen eller under socialbidragsnormen, eller på det som i en nusvensk omskrivning heter försörjningsstöd.
I den gruppen återfinns inte minst en växande grupp pensionärer, ofta kvinnor,med låg pension.
Vid de de socialdemokratiska kommundagarna i Örebro i helgen betonade statsminister Stefan Löfven att han och regeringen ska fortsätta prioritera välfärden och att det måste anställas fler i den svenska välfärden.
För att låda bot mot orättvisorna måste den svenska modellen utvecklas. Resurserna ska fördelas rättvist och det måste finnas en trygg välfärd.
Nu gäller det för Löfven att också gå från ord till handling.