Den mänsklige Sven Otto Littorin
AVGÅNG I går morse meddelade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin överraskande att han avgår från sin ministerpost med omedelbar verkan. Vid en hastigt sammankallad presskonferens sade han bland annat att det finns tre skäl till hans avgång, barnen Emma, Gustav och Arvid, och att priset för hans offentlighet blivit för hög för dem.
Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M) meddelade vid en presskonferens i Visby i går morse att han avgår som arbetsmarknadsminister. Han kommer fram till valet att ersättas av migrationsminister Tobias Billström (M).
Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det var en mycket mänsklig Sven Otto Littorin som tonade fram på presskonferensen. Märkbart känslosam och öppenhjärtlig, men också märkbart bitter över hur han upplevt sig bli behandlad av media när det gäller sin personliga situation. Littorin sade bland annat: "Vid ett annat tillfälle kunde min då 8-årige son inte komma hem för att vårt hem var belägrat av journalister som ville ha en kommentar till, en bild till. Vid ytterligare ett tillfälle blev min 16-åriga dotter uppringd av en journalist som undrade hur det kändes att hennes pappa låg på hjärtintensiven på S:t Görans sjukhus. Jag var inte utskriven då, när den journalisten ringde och jag hade av naturliga skäl inte haft möjlighet att ringa henne. Hur tror ni att det känns när min 16-åriga dotter av en journalist får ett besked som hon tolkar som att jag ligger döende på sjukhus? Eller när min 8-årige son inte kan komma hem till sin pappa för att hemmet är belägrat? Jag var och är totalt maktlös i den situationen. Och jag, som pappa, kan i det trycket inte ens skydda mina barn. Och det kändes och känns för jävligt."
Det är lätt att känna sympati med Sven Otto Littorin. Frågan vi inom media måste ställa oss är om vi ibland går för långt i vår jakt på "sensationella" nyheter och vinklingar. Att människor runtomkring offentliga personer som inte valt att stå i offentlighetens ljus, och de facto inte heller står i offentlighetens ljus, drabbas av övertramp av detta slag är inte okej. Det finns gränser för vad människor närstående till offentliga personer ska behöva utsättas för. Här sätter Sven Otto Littorin fingret på ett alltmer växande problem när han säger: "Gränsen för vad som i det mediala Sverige är personligt och vad som är privat har under de senaste åren suddats ut på ett sätt som gör att jag själv inte orkar, men också tycker jag att man kan vara allvarligt oroad för möjligheten att rekrytera människor till framtida politiska förtroendeuppdrag."
Samtidigt bidrar även vissa politiker själva till att denna gräns suddas ut. Ansvaret är inte ensidigt, men det är ändå så att huvudansvaret ligger hos media. Media måste alltid göra en bedömning vad som kan/ska publiceras och vad som inte ska publiceras. Alltför många är nog beredda att gå alldeles för långt i sina strävanden att nå publicitet, så långt att de inte förstår att det kan skada både dem själva och människor i deras närhet.
Sven Otto Littorin, ministern som fick det otacksamma uppdraget att verkställa regeringens omänskliga arbetsmarknadspolitik, visade i morse upp sitt mänskliga och bräckliga jag. Det kommer han att bli ihågkommen och hedrad för. Det är bättre än att bli ihågkommen för den politik han genomförde. Den mänsklige Littorin satte i dag en gräns för vad han kunde stå ut med när det gällde medietrycket. I höstens val kommer de mänskliga väljarna att sätta en gräns för vad man kan tåla när det gäller själva politiken.