Problemet är att den nuvarande energipolitiken präglas av en kortsiktighet som inte tar framtiden på tillräckligt stort allvar. Under en mandatperiod på fyra år är det få regeringar som vill genomföra svåra och uppoffrande reformer, då det är lätt att bli straffad av väljarna vid nästa val. Speciellt om man under en kort
period kräver för mycket och levererar för lite.
Bristerna i vårt samhällsbyggande blir synliga när katastrofer och samhällsomvälvningar sker. Den nuvarande tsunamikatastrofen och kärnkraftshaveriet i Japan illustrerar det väl. Trots att kärnkraftsverket i Japan skulle vara bland de säkraste i världen fanns det tydliga säkerhetsrisker som man bortsett ifrån. Det vet alla om, och frågan om kärnkraftens säkerhet har aktualiserats i hela världen efter tsunamikatastrofen i Japan. Förra veckan kunde vi se hur Jan Björklund skruvade på sig i Aktuellt inför de besvärliga frågorna om Sveriges kärnkraftssäkerhet. För ingen såklart kan förutse en olycka med vår egen energiförsörjning. Ett framtida krig, en terrorattack eller en möjlig flodvåg i Sverige kan varken Jan Björklund eller kungen veta något om i dag.
Bara i Arjeplog finns mer än trettiosju platser där man tror det kan finnas uran som är intressant för kärnkraftsindustrin att bryta. Just nu ansöker kärnkraftsbolagen om att få gräva ner avfall i uppländska Forsmark. I kopparkapslar ska det radioaktiva avfallet förvaras, och man behöver inte vara forskare för att förstå att dessa kapslar inte står emot korrosionsangrepp i 100 000 år. Kanske gör de det i tusen år. Men vid det laget finns det ingen nu levande politiker som kommer att behöva avgå eller be om ursäkt offentligt om katastrofen blir ett faktum.
Det kanske till och med är så att vi har löst problemet med vår energiförsörjning då. Att nya innovationer av vindsnurror, vågkraft och energilagring förser oss med energi år 3011. Det skulle då bli en obehaglig insikt för framtidens svenskar att förstå att deras förfäder grävde ner radioaktivt avfall under deras vindkraftspark. Japan som både drabbades av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki och nu kärnkraftsolyckan i Fukushima vet vad radioaktivitet vill säga. Det vet även de som idag lever kvar med skador, cancer och missbildningar från Tjernobyl. Chanserna för att något liknande ska hända i Sverige må vara minimala. Men riskerna finns och därför borde kärnkraften på sikt avvecklas.
"Vi sparar in på framtiden och stjäl den från oss själva", skrev författaren Svetlana Aleksievitj i Göteborgs-Posten förra veckan. Att tänka tusen år framåt i tiden när man tar ett energipolitiskt beslut är kanske orimligt. Men om vi ska tala om politiska visioner, om varför vi brinner för att göra världen till en lite bättre plats att leva på, då handlar det om det. Inte framtiden i morgon, nästa val eller när jag ska gå i pension, utan snarare den framtiden då vi inte längre finns. Det vore därmed oansvarigt av oss att inte genomföra det som vid första anblicken ter sig för jobbigt. Det är att stjäla framtiden från de våra som ska ta över. Att avverka skogen innan den växt till sig, bara för att vi är giriga på den kortsiktiga rikedomen.