Många av mina läsare vet att jag har en förkärlek för skolfrågor. Varför? Ja, för att jag har vuxit upp i Piteå, en tämligen liten ort med starka sociala hierarkier där jag och många andra fått utstå kraftig mobbning. Jag faller personligen in i den gruppen som blev trakasserad före lagen skrevs om till 2006 års diskrimineringslag, varvid jag aldrig anmälde det som ett brott. Inte för att jag hade orkat göra det heller, då jag var både emotionellt och socialt utbränd efter den tidens händelser. Andra tog livet av sig i brist på stöd.
Nu premieras nationellt att fler akademiker och vuxna generellt ska föras in i skolan för att underlätta arbetet. Hurra tror jag, eller? Det är något jag förespråkat länge men här har man rätt lösning men utgår från fel fråga: Den akademiska och inte den sociala. Som jag skrev i min senaste krönika är sjunkande akademiska betyg kopplade till en sjunkande social standard. En elev som mår skit kommer inte att prestera bra i skolan, oavsett hur många akademiker du kastar på henom.
Samtidigt har exempelvis en kommun som Piteå stora problem med administrationen på sina skolor, där Strömbackaskolan sticker ut som ett skräckexempel. Vem minns inte de dolda rökrummen, nedtystade mögelskandaler och utskällda skyddsombud? Har man konsekvent anställt personer med bristfällig kompetens i administrationen kan jag lova att införandet av fler akademiker under desamma inte kommer att kunna lösa något alls.
Nya personalgrupper i skolan måste få ett utstakat fokus mot de sociala frågorna för att de akademiska resultaten ska kunna förbättras nämnvärt. Drömmen för mig vore att ha en sociolog anställd på varje större skola för att kontinuerligt kartlägga och arbeta med det sociala klimatet, både bland elever och vuxna. En form av löpande utvärderingsarbete med tillhörande förslag på goda åtgärder. Genom detta hade man kunna avtäcka de dolda trakasserierna som försigår när lärare vänt ryggen till och de dåliga sociala strukturer som uppstått genom dålig administration. Med akademisk kompetens i ryggen skulle man sedan kunna få till faktisk förändring.
Men det här är bara en dröm. Valår som det är söker regeringen döda skolfrågan fullständigt på den politiska dagordningen, då de vet att de förlorar på att fortsatt kväka ur sig att det är sossarnas fel. Sossarna själva är för fega/låsta för att föreslå några radikala förändringar av skolan, då de är mer fokuserade på att framstå som ett grått förvaltningsparti än ett ideologiskt rikt och kraftfullt reformparti. Det syns tydligt i den agenda man satt där man bland annat petat Lena Sommestad från den politiska toppen. Man tycks ha glömt Olof Palmes odödliga ord: Politik är att vilja. Måste jag sätta mitt hopp till något annat parti än mitt eget kära SAP för att få rätsida på skolan, Ibrahim Baylan?