Efter långa förhandlingar och nattmanglingar kunde ledarna inom Eurozonen till slut enas om ett omfattande stödpaket för att klara Grekland ur den mest akuta fasen i den ekonomiska kris landet går igenom. Skuldnedskrivningar av landets skulder i privata banker med femtio procent var en del av beståndsdelarna i paketet. Parallellt med detta följer stora grekiska åtaganden för att räta upp den ekonomiska situationen i landet. Ett omfattande paket med besparingsåtgärder för landet har tagits fram. Ett paket som Giorgos Papandreou sedan skulle lotsa igenom det demokratiska maskineriet på hemmaplan för att lugna marknaderna och skapa förutsättningar för att rekonstruktionen av Grekland skulle bli möjlig.
Protesterna mot besparingsåtgärderna i Grekland har varit omfattande. Det är inget konstigt i sig. Åtgärder som sänkta löner, förlorade förmåner och höjd pensionsålder är inget man vinner några popularitetstävlingar på precis. Generalstrejk har följt på generalstrejk och de grekiska politikerna har pressats hårt av hemmaopinionen. Premiärminister Papandreou har redan tidigare haft uppenbara problem att samla en majoritet för de tidigare åtstramningspaketen i det grekiska parlamentet trots att hans parti sitter på en egen majoritet. Flera av de egna parlamentsledamöterna har stretat emot och vissa har till och med lämnat partiet och sitter numera som politiska vildar i parlamentet.
I måndags kväll lämnade så Giorgos Papandreou det dramatiska beskedet att han är beredd att låta landets befolkning gå till folkomröstning i fråga om stödpaketet ska antas eller inte. Detta måste vara ett uttryck för att Papandreou upplever att marken under honom håller på att ge vika. Det troliga är att han inte ser någon möjlighet att få med sig tillräckligt stora delar av sin egen parlamentsgrupp på att rösta för paketet och att han ser detta som enda möjligheten att kunna få stöd för överenskommelsen inom Eurozonen.
Det är ett högt spel som Giorgos Papandreou spelar. Insatsen är inte bara den ekonomiska situationen i Grekland, utan Papandreou spelar också högt med hela den europeiska ekonomin. Om det skulle bli ett nej i folkomröstningen är det ingen idag som kan se vad som då kommer att hända. Risken att det grekiska bankväsendet skulle komma att kollapsa är uppenbar. Då kommer den vanliga greken att få betala priset hursomhelst. Samtidigt riskerar situationen att sprida sig som en löpeld genom den europeiska ekonomin. Den tid då vart lands ekonomi var en isolerad ö är sedan länge förbi. De finansiella marknaderna är sammanflätade och beroende av varandra. Det såg vi inte minst när den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs. På ett par dagar såg vi effekterna av detta på den europeiska finansmarknaden.
Den stora frågan är hur det demokratiska systemet kommer att klara av den kris som man nu står inför. Man har uppenbarligen politiker som inte klarar av att axla det ansvar som är nödvändigt för att kunna hantera den ytterst allvarliga situation som landet befinner sig i. Det är i lägen som dessa som politikerna måste visa föredömligt ledarskap och höja sig över partipolitiska motsättningar. Det klarar man uppenbarligen inte av, varken inom det styrande socialistpartiet PASOK eller hos motståndarna i konservativa Ny demokrati.
Premiärminister Papandreou hoppas säkerligen på att det grekiska folket slutligen kommer att rösta för det krisprogram som framförhandlats och att han därmed ska få ett starkt mandat att fortsätta saneringsarbetet. Alternativet är ett politiskt och ekonomiskt kaos i landet vars effekter ingen kan överskåda. Det skulle också kunna vara startskottet för något mycket värre. Greklands politiska historia där antidemokratiska krafter tidigare tagit saken i egna händer ger nämligen en viss anledning till oro.
Det var således en riktig kalldusch som Papandreou levererade häromkvällen. Frågan är bara om vi insett hur isande kall den i verkligheten är.