Den goda staten och Lars Ohly
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
För Ohly och vänsterpartiet gäller det således att inte kasta kommunistgrus i koalitionsmaskineriet. Men samtidigt egga tillräckligt med väljare så att partiet håller sig på rätt sida av fyraprocentsspärren. Därför lät också Lars Ohly mer som en vanlig vänstersosse än som en kommunist.
Det var inget stort radikalt projekt han skisserade, knappt tillräckligt för att bjuda de borgerliga på några gratisangrepp. Vänsterpartiet vill, sade Ohly i Almedalen, öka det "gemensamma ägandet" inom banksektorn, ha mer tillsyn av marknaden, få fler lokala bankaktörer, motarbeta "orimlig spekulation" och öka bostadsbyggandet, etcetera.
Det mesta av detta kan också borgerliga genomföra utan att skämmas. Således inte ett hårresande program. Men det markerar inte bara vänsterpartistisk försiktighet utan också en ideologisk glidning som hela vänstern i Sverige råkat ut för.
Vänstern har blivit moralisk i sin kritik av kapitalismen. Det är inte längre "systemet" som står i centrum, utan att några tänker på sig själva istället för att dela med sig. Vi ska alla vara som en stor familj som älskar varandra.
Därmed blir vänstern mer kristna än kommunister. Själva poängen med den marxistiska analysen försvinner, och istället får vi ett indignerat vänstergnäll över att alla inte offrar sig för helheten. De säger ungefär vad Jesus sade. Men utan dennes retoriska elegans.
Vänstern har också lagt sig till med synsättet att staten står för den goda moralen, medan vanligt folk tenderar att göra dumheter om de inte hålls i kragen. Marknaden är en dräng och politikerna klarsynta övervakare.
Vänstern duckar därmed för det stora problem som alla sådana kollektiva lösningar har, nämligen att de enskilda medborgarna ofta befinner sig lika långt från makten i "sin egen" sektor som i den privata sektorn.
När Lars Ohly pratar om att det statliga är "gemensamt" så pratar han i nattmössan. Den goda stat han drömmer om är inte vänster.
Tvärtom är det ofta så att vi blir mer kundvänligt behandlade av de profitsugande företagen än av de politiskt kontrollerade institutionerna. Detta skulle vänstern kunna förstå om de höll kvar vänstertraditionen och såg staten som ett instrument i den härskande klassens tjänst, en maktutövande funktion.
Vänstern har stått på folkets sida mot överheten, vare sig denna varit statlig eller privat eller något annat. Men inte längre. Detta ifrågasättande av makten har gått förlorat inom vänstern, såväl hos Ohlys parti som socialdemokraterna. Istället är det per definition så att offentlig sektor står för det goda i en värld fylld av tv-tittande dumskallar och onda bonusdirektörer.
En förklaring till detta är att partierna själva är en del av den offentliga sektorn. De är utskott på statens stora kropp. Och är därmed sammanvävda med den verksamhet som de försvarar och försöker utvidga.
Frågan är vem som tar över rollen som människornas försvarare mot överheten?