Under de senaste veckorna har vi på tv och i tidningar fått se berättelser om hur ungdomar behandlas på arbetsmarknaden. Vi har hört en ung tjej berätta om hur hon tvingats städa på herrtoaletten på McDonalds i Västerås med en tandborste. Andra anställda på McDonalds har vittnat om hur man tvingats stämpla ut om kunderna är få. På Lidl ska du stämpla in en vara varannan sekund för att leva upp till företagets krav på sina anställda. Pressen på ungdomarna är hård, och underbemanningen ofta konstant på de arbetsplatser i servicesektorn som domineras av ungdomar. Få ungdomar får chansen att jobba heltid. Så många som sex ungdomar av tio jobbar deltid, med mobilen under kudden beredda att rycka ut när arbetsgivaren kallar.
Parallellt med den verklighetsbilden försöker borgerliga samhällskrafter måla upp en annan problembild vad gäller ungdomars arbetsmarknad. En bild där anställningstrygghet och alltför höga ingångslöner är det som gör att ungdomar har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Lösningen på ungdomars otrygghet blir således än större otrygghet.
Har då ungdomar för hög ingångslön som vissa debattörer påstår? Det är upp till var och en att bedöma, men en lägstalön inom Kommunals avtalsområde ligger på 15 685 kr per månad - för en heltid. Är det för högt? Och hur många kommer ens upp i den lönen med tanke på alla ofrivilliga deltidsanställningar. Men för finansminister Anders Borg är det uppenbarligen så att han anser att ingångslönerna är för höga eftersom han anser dem ha en "menlig effekt".
Men det stannar inte vid attacken mot ingångslönerna. Trots att ungdomars arbetsmarknad präglas av otrygga anställningar så strävar regeringen efter att öka möjligheterna till otrygga anställningar. Man vill exempelvis förlänga möjligheterna till provanställning till arton månader. Allt för att "risken" för arbetsgivarna minimeras vid anställningar. Det är den enskilde själv som ska bära "risken" vid en anställning. Men ingenstans kan regeringen påvisa att förlängda provanställningstider leder till fler jobb. Risken ökar i stället för rundgång på arbetsmarknaden där ungdomar får flytta runt mellan olika tidsbegränsade anställningar för att överhuvudtaget få ett jobb.
Vilka är det då som tillhör den förlorande generationen? Är det hela ungdomsgenerationen eller finns det andra faktorer som påverkar? För även om missförhållandena på svensk arbetsmarknad slår i stort mot en hel ungdomsgeneration finns det stora variationer inom gruppen. Det är nämligen så att ungdomar med låg eller ofullständig utbildning drabbas hårdast. Det är ganska naturligt eftersom de slåss om de jobb där den anställde i högre grad är lätt utbytbar. Men det drabbar också anställda inom vissa branscher hårdare, exempelvis handel och restaurang.
För att dagens ungdomar inte ska bli en förlorande generation måste samhället sätta in insatser där de gör störst effekt. Det är inte subventioner till arbetsgivare som anställer många unga och har stor personalomsättning. Effektivare är i stället ett bättre utbildningssystem, bättre arbetsmarknadsutbildning, aktivare näringspolitik, och starkare fackförbund som kan försvara ungdomarnas ställning på svensk arbetsmarknad. Det är saker som gör skillnader i ungdomars vardag och för deras framtidsmöjligheter. Men där lyser insatserna i alltför hög grad med sin frånvaro.