I betänkandet ”Moderniserad studiehjälp” som studiemedelsutredningen, under ledning av Anders Franzén, den 25 juni överlämnade till biträdande utbildningsminister Maria Arnholm återfinns förslaget om att omfördela pengar inom studiebidragssystemet för gymnasieelever från ”normaleleven” till de gymnasieelever som kommer från låginkomstfamiljer eller som har egna barn.
Syftet med förslaget är att kunna finansiera ett högre bidrag till de elever som kommer från familjer med en svag ekonomisk ställning, vilket i sig är lovvärt. Förslaget har i grunden en profil som tilltalar ett socialistiskt hjärta, att den som har större behov också ska kunna få mer stöd. Men förslaget blottlägger tyvärr ett synsätt som inte är lika tilltalande, nämligen en omfördelning inom ett mindre kollektiv som sett till samhället i stort inte lever i något större överskott.
Tyvärr är det inte det minsta konstigt att sådana här förslag ploppar upp numera. När utrymmet för omfördelningspolitik medvetet minskats genom de skattesänkningar som genomförts måste förändringar finansieras på andra sätt. Har man sänkt skatten med 120 miljarder kronor per år så finns inte utrymmet för att finansiera höjningen av studiemedlen till de gymnasiestudenter som har sämst förutsättningar att klara ekonomin idag. Nej då får det bli som i ordspråket som åsyftas i rubriken. Det den ene får, får den andre betala, även om effekten inte blir lika drastisk som i ordspråket.
Politik handlar om prioriteringar, och att låta skattesänkningar gå före omfördelning handlar i grunden om ideologi. När Svenska Dagbladets ledarsida rycker ut till försvar för omfördelningsförslaget så blir det ideologiska tänkesättet bakom förändringen uppenbart. Amelie Langby skriver nämligen följande om förslaget: ”Att det dessutom frigör en möjlighet att låta studiehjälpen gå i riktning mot en tydligare behovsprövning – där bidragen riktas till dem som verkligen behöver – måste helt klart ses som positivt.”
Förslaget om förändringar av studiemedelssystemet är i grunden ett slag mot den generella välfärdspolitiken. Det synsätt som ligger till grund för den generella välfärden där studiebidrag och barnbidrag ska vara generella för att de inte ska vara utpekande och särskiljande sätts i förslaget ur spel. En större del av studiebidragssystemet ska ha karaktären av ”socialbidrag”. Effekterna av en sådan perspektivförskjutning bör noga diskuteras och lyftas fram. Nästa steg blir måhända en omfördelning inom barnbidragssystemet.
Sverige har under lång tid varit ett föregångsland när det gäller generella välfärdssystem. System som inte stämplar vissa barn som fattigmansbarn och vissa elever som fattigmanselever. Det har varit en styrka i vår svenska modell, och motverkar det nedvärderande utpekande och psykologiska brännmärkning som olika former av ”nådesystem” kan ge upphov till.