Demokratins överlevnad
SÖMNPILLER I måndags satt jag för första gången på åhörarplats vid ett kommunfullmäktige. Det var en ny upplevelse, och på många sätt en omtumlande upplevelse, när man så att säga inte sitter mitt i smeten.
Den som besöker ett fullmäktigemöte för första gången slås ofta av avsaknaden av engagerade debatter. Är detta kanske en av förklaringarna till avhopp från förtroendeuppdrag? Kan det också var en av förklaringarna till partiernas problem att rekrytera nya förtroendevalda?
Foto: MIKAEL FRITZON / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
När man besöker ett fullmäktigemöte, oavsett om det är i en kommun eller ett landsting, så slås man av ett antal saker. Det första är rent visuellt. Man ser ut över en skara människor som ska spegla befolkningen, men spegeln måste vara hämtad från spegelhallen på Liseberg för bilden är förvrängd och har enbart drag av den verklighet den ska spegla. Det är ofta förskräckande ålderstigna församlingar man skådar ut över, speciellt om du hamnar på ett landstingsfullmäktigemöte. Medelåldern i ett genomsnittligt fullmäktige ligger klart över medelåldern i samhället i stort.
Om man nu struntar i synintrycken och börjar använda öronen så blir upplevelsen inte så mycket mer upplyftande. Det är alltför ofta tama debatter, avslagen stämning och många gånger för få ledamöter som är aktiva i debatterna. Upplevelsen blir ofta att besluten är tagna någon annanstans och av ett fåtal personer.
Många av de ledamöter som hoppat av sina förtroendeuppdrag under de senaste åren ger också uttryck för denna känsla och det är i denna känsla demokratins kris uppstår.
Demokrati är inte lätt, och i det vardagliga arbetet kläms ideologi och egen övertygelsen ofta mot ekonomiska realiteter i en process som för många känns alltför seg och cementerad. Detta är ett av politikens och demokratins dilemman. Processer måste få ta tid så att beslut kan förankras. Samtidigt måste de förtroendevalda få känna att det händer något och att man som förtroendevald gör skillnad och kan påverka.
När man ställer frågan "varför" till ledamöter som lämnat sina förtroendeuppdrag så får man inte alltför sällan också svaret att politiken var för tråkig. I detta ligger den stora faran.
Börjar demokratin och politiken uppfattas som tråkig så är det allvarligt. Då är det lätt att likgiltigheten breder ut sig. Mycket av "tråkigheten" ligger i den nödvändiga tröghet som finns i systemet. Att förändra tar tid, och måste få ta tid. Kan det vara så att vi har varit för dåliga på att förbereda de förtroendevalda på hur systemet fungerar? Har vi kanske till och med mörkat för att få dem att ställa upp?
Inte vet jag. Men frågorna tål att ställas. En sak är klar. Rekrytering till förtroendeuppdrag måste ske med öppna kort.
Samtidigt så måste det hända något radikalt med våra politiska församlingar. Det måste bli mer liv och rörelse på mötena, helt enkelt mer action.
Det kan inte fortsätta som det alltid har gjort. Då kommer demokratin att dö sotdöden.
Målet måste vara att dessa offentliga möten ska fungera som fönster mot den politiska världen och också fungerar som dörröppnare för engagemang.
Fullmäktigemöten som fungerar som bättre sömnpiller är ingen bra affischpelare för demokratin och lockar ingen till att bli politiker. Vad som ska göras har jag inte svaret på.
Men det måste diskuteras och kreativiteten måste få flöda när det gäller vad som kan testas. Demokratins överlevnad är så viktig att vi måste våga tänka nytt och fritt, djärvt och vågat utan att låsa oss i första läget vid vad som är möjligt och omöjligt.
Det är dags att ta kamp för demokratin!