Efter bakslagen för demokratin i Mellanöstern och på senare tid även i Europa, håller man andan inför de pågående valen i Afghanistan och Indien och det kommande valet i Irak. Kommer de att leda till de förbättringar som medborgarna i dessa länder hoppas på? Eller står vi inför nya bakslag, till exempel när det gäller kvinnornas rättigheter? Har vi rentav en övertro på demokratins möjligheter att lösa konflikter och stärka de mänskliga rättigheterna i världen?
USA störtade Iraks härskare Saddam Hussein, men satte samtidigt igång ett religionskrig som fortfarande rasar, och som spritt sig till hela regionen. USA är formellt ute ur kriget, men förser shiaregimen med vapen och blundar för de övergrepp den begår. Kvinnor torteras i jakten på deras män, och nu ska Saddams relativt progressiva familjelagstiftning ersättas av en religiös sådan som tillåter att flickor gifts bort vid nio års ålder. Det är bara ett exempel på hur de irakiska kvinnorna nu återförs till medeltiden.
Valet i Afghanistan är ett slags slutexamen inför tillbakadragandet av de utländska trupperna. Säkerhetsläget är dåligt, och det är en prestation bara att genomföra val i landet. Hittills har allt gått relativt bra, och de kandidater som bedöms ha en chans är själva inga religiösa fanatiker. De kvinnor som nåtts av det omfattande biståndet, har fått det bättre. Men vad händer med skolor, kliniker och annan service när landet ska stå på egna ben?
Den afghanska regeringen har nästan inga egna inkomster, och korruptionen är pandemisk. Hur ska den nye presidenten, vem det nu blir, både kunna avlöna hundratusentals soldater och poliser, och dessutom hålla igång samhällsservicen? Och vilka politiska kompromisser tvingas han till när det gäller t ex flickornas skolgång och kvinnornas rättigheter i allmänhet? Det är inte bara talibanerna som har en efterbliven kvinnosyn.
Indien står inför många utmaningar. Kvinnovåldet, som inte bara hänger ihop med gammalt mansförtryck utan också fattigdom, är bara ett problem för den regering som tar vid efter valet. Landets ekonomi som utvecklades fint under ett tiotal år, har stagnerat i brist på reformer. Vad som väntar indierna är avregleringar och ökad konkurrens från omvärlden. Vilka sociala konsekvenser får detta? Det är inte bara IKEA som vill komma in på den jättelika indiska marknaden.
Till detta kommer den religiösa uppdelningen. Av Indiens 1200 miljoner invånare är cirka 160 miljoner muslimer, resten i huvudsak hinduer. Muslimerna hamnade på ”fel” sida när britterna 1947 delade upp Indien i en hinduisk och en muslimsk del (nuvarande Pakistan och Bangladesh). Muslimerna är i allmänhet fattigare än hinduerna, och känner sig diskriminerade. Framväxten av en hindunationalistisk rörelse har lett till blodiga sammanstötningar under senare år.
Delstaten Gujarats starke man, Narendra Modi, väntas vinna valet och bilda ny indisk regering. Modi är reforminriktad och har fått fart på ekonomin i sin delstat. Men han är också hindunationalist, åtminstone tidigare hårdför sådan, och anklagas för att inte ha ingripit för att stoppa övergreppen mot muslimer efter tågbranden i staden Godhra 2002. Vad detta betyder för samhällsfreden i Indien och för förhållandet till Pakistan kan man bara ha onda aningar om.
Demokrati kan inte lösa alla problem, om inte viljan finns. Demokrati kan rentav missbrukas för att inskränka mänskliga rättigheter och för bygga upp repressiva politiska system, som skett i till exempel Ryssland och Egypten. Men kan någon se ett bättre styrelseskick?