I tisdags skrev Stig-Björn Ljunggren en mycket tänkvärd krönika här på ledarsidan kring hur vi ska kunna hantera Sverigedemokraterna. Stig-Björn hade två huvudslutsatser i sin krönika. Den ena var att vi inom de andra partierna måste våga diskutera integrationspolitiken och vad som är bra och dåligt med den politik som förts. Den andra slutsatsen var att Sverigedemokraterna blir riktigt farliga när de lyckas plocka upp det allmänna missnöje som finns gällande samhälle, försörjningsmöjligheter och livssituation. Så länge de så att säga bara lever på invandrarfrågan så kommer de inte att växa.
Som slutkläm på krönikan skriver Stig-Björn följande: ”Ett mycket effektivt sätt att minska missnöjda väljares sökande efter protestmöjligheter är att skapa andra ventiler för klagomål och gnäll. Därför tycker jag att radioprogrammet ”Ring P1” bör få kraftigt ökad sändningstid och mer resurser för att artikulera folkets röst, ocensurerad men inte oemotsagd.”
Även om lösningen kanske inte ligger just i att förlänga sändningstiden för Ring P1 i radion så har Stig-Björn en poäng i att människor måste få en verklig chans att uttrycka sitt missnöje, och att få känna att de blir lyssnade på och tagna på allvar. Om man får göra sin röst hör och känner att det finns en mottagare i andra änden som faktiskt lyssnar och reflekterar över det man säger så föds en känsla av delaktighet i samhällsdebatten som i sin tur kan förstärka känslan av tillhörighet.
Många gånger när jag lyssnar till invandrarkritiska röster, och då framförallt i de sociala medierna, så slås jag av den frustration och den vanmakt som skymtar fram i de inlägg man gör. Signalen de sänder ut är starkt färgade av känslor av utanförskap, uppgivenhet, vanmakt och allra mest av känslan att det inte är tillåtet för dem att uttrycka vad de känner, upplever och ser runtomkring mig. I dessa känslor finns själva grogrunden för den tillväxtpotential för Sverigedemokraterna som oroar Stig-Björn och mig i grunden. Sverigedemokraterna bekräftar nämligen den känsla som dessa människor bär på. Sverigedemokraterna förstärker aktivt den utanförskapskänsla som dessa missnöjda människor bär på. Det martyrskap som finns i att se sig själv som den som alla andra försöker förtrycka och tysta ner är en otroligt stark kraft. När Sverigedemokraterna sedan erbjuder därigenom en tillhörighet och ett bekräftande som de inte får någon annanstans. Då är det lätt att dras med i det tankemönster som SD vill sälja in.
Det är därför det är så oerhört centralt att vi, som är en del av det etablissemang som missnöjda svenskar känner sig åtskilda ifrån, verkligen bjuder in till ett samtal på lika villkor där vi lyssnar och reflekterar över de åsikter som förs fram. Det är först då vi kan öppna en dörr in till den delaktighet och den tillhörighet som är själva vaccinet mot extremism och missnöjesflörtande populism.
Men det krävs en hel del av oss för att klara detta. För ansvaret ligger på oss. Helt och hållet på oss. En gång i tiden, oklart när, så stängde vi omedvetet dörren framför näsan på dem och stängde de ute från vår gemenskap. Hur det kunde bli så vet inte jag. Men tyvärr ser jag hur människor känner sig utestängda och utelåsta från samhällsdebatten. Det är inte bara en gång jag sett på Facebook hur människor skriver att det är tur att Facebook finns så att man får säga vad man tycker någonstans i alla fall. Att man skriver så borde vara en allvarlig varningssignal till oss alla. En signal som vi verkligen måste ta på största allvar. Därför kommer jag i varje fall att fortsätta ta diskussionerna i de sociala medierna varje gång jag ser någon som klagar bittert. Visst är det jobbigt, för diskussionerna tar nästan aldrig slut. Men kan jag få någon att känna större delaktighet i samhällslivet är det mödan värt.