För snart ett år sedan berörde vi här på ledarsidan den problematik som finns kring tillgängliggörandet av olika former av arrangemang, för personer med synnedsättningar, genom syntolkning. Ett av de problem som då berördes var den oklara ansvarsfördelning som råder just kring syntolkningsfrågan. Detta leder i sin tur till att förutsättningarna för personer med synnedsättningar att ta del skiljer sig beroende vilken typ av arrangemang det handlar om, vem som står som arrangör för evenemanget och vilken inställning till syntolkning som arrangören har. Många arrangörer, såväl institutionsteatrar som privata teaterarrangörer, tar tillgänglighetsfrågan på största allvar och tar ett stort ansvar för att även personer med synnedsättning ska kunna ha fullt utbyte och full tillgänglighet till de produktioner de sätter upp. Andra skjuter ifrån sig sitt ansvar och hänvisar till att de inte har ekonomiska förutsättningar att genomföra syntolkningar på sina arrangemang.
Under det år som gått sedan denna fråga togs upp på ledarplats här i Piteå-Tidningen har inget hänt. Ansvarsfördelningen är lika oklar idag som den var då. Många personer med synnedsättningar blir därför beroende av den ideella organisationen Syntolkning NU:s verksamhet. Denna förening som verkar för ökad tillgänglighet till olika arrangemang genom att visualisera bilder vid teaterföreställningar, filmvisningar och andra konst- och kulturarrangemang så att även personer med nedsatt syn ska få fullt utbyte av upplevelsen. Genom föreningen Syntolkning NU:s verksamhet görs mer än tvåhundra arrangemang tillgängliga för synskadade genom syntolkning. Fortfarande kvarstår det faktum att oklarheterna kring ansvaret för synskadades tillgänglighet till olika former av kulturarrangemang leder till att föreningen Syntolkning NU till stora delar får axla ett ansvar som med självklarhet borde ligga på det offentligas axlar. I dagsläget får föreningen i alltför många fall stå för höga resekostnader, arvoden till de syntolkar som medverkar på arrangemangen och för inköp och underhåll av den tekniska utrustning som är nödvändig i syntolkningssituationen. Många arrangörer kräver dessutom betalning för syntolkarnas biljetter till de arrangemang som ska syntolkas.
Hela situationen är absurd. I ett välfärdssamhälle som Sverige borde inte ansvaret för att se till att även personer med synnedsättningar ska ha tillgänglighet till det kulturutbud som finns ligga på frivilligorganisationer eller på enskilda privata aktörer. Liksom huvudansvaret för andra tillgänglighetsfrågor lagts på det offentliga borde också ansvaret för syntolkning också ligga på det offentliga. Ansvarsfördelningen måste därför klargöras, och finansieringsfrågan klaras ut, så att alla personer med synnedsättningar ska ha likvärdiga möjligheter att ta del av syntolkade evenemang. Möjligheterna ska inte avgöras av vilken inställning den enskilda arrangören, den egna kommunen eller det egna landstinget har till syntolkningsverksamheten. Det här handlar i grunden om en demokratisk fråga, om rätten till delaktighet i samhällslivets alla delar. Syntolkning måste bli en rättighet för de synskadade. Här har politiken något att bita i. Det är verkligen upp till bevis huruvida alla vackra ord om tillgänglighet för alla har ett substantiellt värde - eller om de blott är tomma ord.