Ett av de stora problemen på den svenska arbetsmarknaden diskuteras allt för litet. Och det är ju precis så det brukar vara när problemen i första hand drabbar kvinnor. I detta fall handlar det om delade turer. Något som knappt förekommer alls inom mansdominerade yrkesområden men som inte är särskilt ovanligt inom kvinnodominerade branscher.
Det är nog många av oss som går omkring i den tron att detta är ett problem på marginalen. Men så är inte alls fallet. Problemet är betydligt större än de flesta anar. Av Kommunals medlemmar är det drygt etthundratusen personer som har delade turer på sitt schema. Av de heltidsanställda är det sjutton procent som måste gå delade turer, och av de deltidsarbetande är det hela tjugotre procent som tvingas acceptera delade turer.
De delade turerna är ett gissel för de anställda. Det handlar inte bara om att arbetsdagarna kan bli fruktansvärt långa. Det är inte ovanligt med arbetsdagar som sträcker sig över tretton timmar från det att dagens första pass börjar till det sista avslutas. Man behöver inte vara någon Einstein för att förstå hur detta påverkar den anställdes möjligheter till ett vettigt socialt liv. Men det värsta är att den anställde blir schemalagd när arbetsbelastningen är som störst.
Om man inte går djupare in i analysen av effekterna av detta är det lätt att tänka att man självklart ska ha mest personal när behoven är som störst. Och så måste en ansvarsfull bemanningsplanering också se ut. Men i förlängningen blir konsekvensen av ett system med delade turer att personalen slits ut fortare eftersom arbetet de facto blir tyngre.
För den som slipper gå delade turer blir den samlade arbetsbelastningen under dagen generellt sett lägre eftersom man jobbar såväl när det är belastningstoppar som när det är något lugnare. Om man alls kan kalla dessa perioder lugnare.
Inom de yrken där de delade turerna är vanligast är organisationerna i allmänhet så extremt slimmade att arbetsintensiteten varierar från "högtryck" till "övertryck". Tänk då de personer som går delade turer och tas in då intensiteten slår i taket. Inte är det underligt att få inom vården och omsorgen orkar arbeta fram till ordinarie pension.
Hör ett sådant här hänsynslöst utnyttjande av de anställda till ett modernt samhälle som Sverige? Är det rätt att framför allt deltidsarbetande kvinnor som behöver fylla upp sin arbetstid för att klara sin ekonomi måste acceptera delade turer för att få chansen att öka sin arbetstid? Det är nämligen en av de vanligare förklaringarna som finns om man ställer frågan till varför man känner sig tvingad att acceptera delade turer. Den andra huvudförklaringen är att man annars inte får något jobb. Så hård är verkligheten i de branscher där de delade turerna är vanligast.
Tyvärr hör Norrbottens län till bottenskrapet när det gäller ligan över nyttjandet av delade turer. I Norrbotten har en av tre medlemmar i Kommunal delade turer på sitt schema. Våra S-styrda kommuner utgör alltså inga goda exempel som arbetsgivare. Visst borde våra S-märkta kommunalråd gå i bräschen för en utveckling där man strävar efter att bli de bästa arbetsgivarna. Även om tiden är kort innan nästa val så finns chansen att peka ut en annan färdväg än den nuvarande.
Ska man klara av de rekryteringsbehov som man står inför inom kort måste man visa framfötterna och stå upp för de stridsrop som hördes i arbetarrörelsens barndom: Åtta timmars arbete, åtta timmars vila och åtta timmars fritid. Den parollen borde varje S-märkt kommunalråd ha framför ögonen när man fördelar resurser i nästa budget. Att avskaffa de delade turerna kostar förvisso. Men det är en investering i personalen och för en högre kvalitet i verksamheterna. Människor som går på knäna orkar och förmår inte ge sitt bästa. Det är värt att tänka på.