Debatten vi inte kommer undan
VÄLFÄRDEN. "Dagens välfärdssystem är i längden inte hållbara. När kostnaderna för vården och omsorgen av de äldre skjuter i höjden kommer vi inte längre ha råd att klara alla behov inom en offentligt finansierad välfärd. Medborgarna måste själva i ökad utsträckning ta ansvar för sin välfärd." Så lyder i starkt koncentrat huvudtemat i en debatt som på senare tid tagits upp av ett antal socialdemokratiska debattörer.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Han menar att vi måste ta diskussionen nu medan vården och omsorgen fortfarande i allt väsentligt fungerar bra. Grundproblemet, enligt Borg, är att den produktion vi värderar högst - vården och omsorgen - också är den som är mest kostsam att producera och att den finansieras via skattsedeln.
Vi står inför en paradox - våra samlade inkomster växer, men de offentliga inkomsterna hänger inte med. Möjligheterna att höja skatterna är redan i dag uttömda, hävdar Borg, Lösningen är att medborgarna får ta ökat eget ansvar.
Den offentligt finansierade vården och omsorgen ska sörja för en garanterad nivå som alla får del av. Ovanpå detta kan sedan människor betala extra för behandlingar och service.
Per Borg beskriver detta som att vi bevarar principen om likabehandling, fast i en något annorlunda form. Det ter sig som skönmålning
eller önsketänkande.
Möjligen kan viss extra service i äldreomsorgen privatfinansieras utan att oacceptabla orättvisor uppstår. I vården är det betydligt svårare att dra sådana gränser. Om ordet likabehandling ska ha någon reell innebörd måste den garanterade nivån sättas väldigt högt
Det erbjuds inga enkla lösningar på de problem som Borg tar upp. Med 300 000 privat sjukförsäkrade finns redan i dag ett betydande inslag av gräddfiler i vården.
Hittills har det dock varit vattentäta skott mellan privata och offentliga kassor. Samhället har tolererat privat vård, men i avskilda system.
Vad Per Borg nu säger är att man ska kunna köpa snabbare behandling och ökad kvalitet med privata pengar och använda den offentliga grundplåten som språngbräda.
Likabehandling måste anpassas till en ny tid och nya förutsättningar, skriver han. Det är sant. Men likabehandling betyder alltid att människor behandlas lika. Vi kanske aldrig kan nå ända fram, men poängen är att vi alltid måste sträva efter det. Om privatfinansieringen blandas ihop med offentliga resurser i vården tas oundvikligen ett stort steg bort från likabehandlingsprincipen.
Man behöver inte hålla med Per Borg i hans slutsatser för att ändå tycka att han med boken satt igång en viktig debatt, en debatt som vi inte kommer undan.
I en kommande ledare ska jag ta upp frågan om det verkligen är så att skatterna inte längre kan höjas.