Stämningen blev i många stunder betydligt hetare under söndagens partiledarsammandrabbning i SVT än vad vi fått uppleva tidigare under mandatperioden. Under stora delar av debatten låg fokus i mycket hög utsträckning på den socialdemokratiska partiledaren, Stefan Löfven. Detta är inte alls konstigt. Just nu ser han ut att vara den som får bilda regering efter nästa val eftersom det rödgröna blocket står avsevärt starkare än vad alliansen gör. Men det är också naturligt utifrån det faktum att det endast är i de tv-sända debatterna som de övriga partiledarna har möjlighet att få debattera med Löfven. I riksdagsdebatterna är det ju Mikael Damberg som för det socialdemokratiska partiets talan då Stefan Löfven saknar riksdagsplats.
Detta är absolut ingen nackdel för det socialdemokratiska partiet. Stefan Löfven får verkligen möjlighet att dominera debatten och lyfta fram den politik som partiet vill föra. De fyra borgerliga partiledarna gjorde sitt bästa för att få Stefan Löfven att som svag och svarslös. Men de lyckades inte. I stället märks det väldigt tydligt att desperationen är på väg sprida sig ordenligt i alliansens innersta krets och rent allmänt så framstod partiledarna på högerflanken som rätt så nerviga och hetsiga. Stefan Löfven utstrålade däremot trygghet och stabilitet. Detta är en styrka som absolut inte ska undervärderas.
Ett område som självklart stod i fokus i debatten är arbetslöshetsfrågan. Stefan Löfven slog med emfas fast att han hatar arbetslösheten. Statsministern kontrade med att han hatar utanförskapet. Skillnaden är den att Fredrik Reinfeldts kur mot utanförskapet visats sig vara verkningslös medan Stefan Löfvens medicin mot arbetslösheten har alla möjligheter att vara verkningssam och effektiv. Kampen om vilken beskrivning av verkligheten som ska gälla blev uppenbar. Medan Reinfeldt berömmer sig själv för att ha fått ner antalet förtidspensionärer från 550 000 till 365 000 så pekar Löfven på att arbetslösheten är högre nu än när alliansen tillträdde.
Skiljelinjen i svensk politik av idag blir aldrig tydligare än när bilden av dagens Sverige diskuteras. Här ställs den mycket nöjde och självgode statsministern mot utmanaren som vill mer med Sverige och som inte nöjer sig med att det i alla fall går bättre för Sverige än för många andra. För en socialdemokrat räcker det nämligen inte att det går mindre dåligt för Sverige. Det ska gå bra för landet och medborgarna ska känna att de har det bra, inte mindre dåligt än sina europeiska grannar.
Naturligtvis kom också frågan upp om vem som ska regera med vem efter valet. Detta är nämligen det starkaste kort som Reinfeldt, Lööf, Björklund och Hägglund upplever att de sitter med på hand. Men väljarna börjar ledsna på detta gnäll. Frågan är om det inte också är dumdristigt av alliansföreträdarna att slå så hårt i denna fråga. I väljarnas ögon är alliansens regeringsunderlag minst lika osäkert som det alternativ som de målar upp på den rödgröna sidan. Det rödgröna blocket har en enorm styrka i att inget av partierna ligger i riskzonen för att behöva lämna riksdagen. En rödgrön väljare kan vara säker på att deras röst kommer att ha betydelse när regeringsfrågan ska avgöras. Men den som lägger en röst på KD eller C kan inte alls vara säkra på att partierna kommer in i riksdagen. Detta borde göra statsministern både orolig och ödmjuk. Men inte ens denna insikt verkar kunna rubba statsministern ur hans självgodhet och liknöjdhet.
Valet nästa år kommer alltså att stå mellan ett block som är nöjda med att de åstadkommit bättre än de krisande länderna i Europa och ett block som vill skapa ett bättre Sverige där arbetslösheten ska bli den lägsta i Europa senast 2020. Valet handlar alltså om att välja att fokusera på att se i backspegelen eller att blicka ut genom framrutan och sikta framåt.