"Jag vädjar till er... Vårt arbete handlar inte om vad som politikerna som bestämmer vill. Det handlar om vad sju miljarder människor kräver av oss. Jag vädjar till alla... Snälla, inga fler fördröjningar. Inga fler ursäkter. Låt Doha bli hågkommet för att vi här fann den politiska viljan att vända utvecklingen. Och låt 2012 bli hågkommet som det år då världen fann modet att ta ansvar för den framtid vi alla ha. Jag ber er. Om inte vi - vilka då? Om inte nu - när då? Om inte här - var då?"
Orden yttrades av den filippinska delegationens förhandlingschef, Naderev Sano, när han, mycket rörd, höll sitt anförande inför församlingen av delegater från världens länder på miljömötet i Doha. Rörd nästintill tårar eftersom han, och hans landsmän, redan i dag ser hur klimatförändringarna förändrar människors vardagsliv och slår sönder den lilla trygghet som de haft. Detta har mer än trehundratusen av hans landsmän fått uppleva efter den senaste tyfonens fasansfulla härjningar.
Men tyvärr var det inte särskilt många av världens ledare som lyssnade på Naderev Sanos vädjan. I bästa fall kan utfallet av miljömötet beskrivas som en svag kompromiss, men rätt ordval skulle vara ett fullständigt och fatalt fiasko. För COP 18 i Doha var ytterligare ett förlorat tillfälle att göra något radikalt för att motverka de klimatförändringar som på sikt hotar mänsklighetens existens.
Besvikelsen är därför på många håll mycket stor. Socialdemokraternas miljöpolitiska talesperson, Matilda Ernkrans, sade till exempel i en kommentar efter mötet följande:
"Bättre än inget men verkligen helt otillräckligt. Klimatförhandlingarna i Doha lyckades inte ens leverera det som var minsta nivån på förväntningarna. Jag kan inte acceptera att det ska vara så svårt att bygga broar till jobb och välfärd och samtidigt rädda vår framtid."
In i det sista hoppades jag på en andra åtagandeperiod i Kyotoprotokollet, där överskottet av utsläppsrätter skrotades. Därtill hoppades jag på en acceptabel klimatfinansiering till utvecklingsländerna, men tyvärr. Nu måste alla länder göra sin hemläxa. Sverige kan inte en gång till skicka en miljöminister bakbunden av andras låga ambitioner till klimatförhandlingarna. Sverige har allt att vinna på högre ambitioner. Det vore bra för klimatet och för de svenska jobben.
Några länder måste engagera sig med utgångspunkt att göra sig lite större än vad man egentligen är. Efter misslyckanden på misslyckanden att leverera de utsläppsminskningar som krävs och den klimatfinansiering som behövs måste nya strategier fram för att föra de internationella förhandlingarna framåt. Sverige måste sluta skylla på andra och istället vinna förtroende genom att ta ansvar på hemmaplan i Sverige och i EU."
Matilda Ernkrans har förstått vad som krävs om vi ska lyckas motverka den klimatkatastrof som världen står inför. Länder som Sverige måste våga ta på sig ledartröjan och i praktisk handling visa vad som måste göras, och att det kan och måste göras här och nu.
Det räcker inte med ett Kyotoavtal som endast omfattar femton procent av världens alla utsläpp. Ett avtal som inte omfattar världens två största utsläppsländer, tillika världsekonomiska giganter, USA och Kina. Vi kan inte låta dem slippa undan sitt ansvar längre. Dessa två supermakter måste upp på banan. Vi kan inte låta oss offras på klimataltaret som viljelösa lamm bara för att dessa länder inte vill eller förmår ta ansvar för framtiden.
Vi måste lyssna på vad Naderev Sano, och andra företrädare för de riktiga u-länder som redan i dag får betala priset för vårt sätt att leva, har att säga. Medan vi talar om hur vi vill att vår framtid ska se ut, så pratar Naurus utrikesminister inte om hur framtiden ska se ut utan om hur hans befolkning överhuvudtaget ska kunna överleva. De förstår - men gör vi och våra ledare i den rika delen av vår värld det? Debaclet i Doha ger anledning att tvivla.