Innan jag ska ge mig ut med stavarna efter att ha ätit middag blir jag sittande en stund framför TV-apparaten. Planlöst sitter jag där och zappar mellan kanalerna, och plötsligt så står han där. Han som med tydliga penseldrag målar upp bilden av ett vi och ett dom. Dom som håller på att ta vårt land ifrån oss och vi som måste försvara oss mot det. Ni har säkert förstått att den som finns där, i mitt vardagsrum via TV:n, är Jimmie Åkesson som håller tal i Almedalen.
Men jag och Jimmie Åkesson har inte samma vi och samma dom. Men ändå skulle vi kunna säga samma sak. ”De håller på att ta mitt land ifrån mig.” Men vi skulle absolut inte mena samma sak, trots att vi skulle kunna ta samma ord i vår mun. För den som håller på att mitt land ifrån mig är inte det ensamkommande flyktingbarnet, de papperslösa som äntligen fått rätt till vård och rätt att gå i skola. Inte heller är det muslimerna som vill ta Sverige ifrån mig.
Nej, den som vill ta mitt Sverige ifrån mig är just den man som invaderar mitt vardagsrum via TV:s utsändning från Almedalen. Mannen som lystrar till namnet Jimmie Åkesson. Det är han och hans kompisar som försöker stjäla mitt land ifrån mig med sitt tal om Sverigevänner.
Det Sverige som Jimmie Åkesson med vana penseldrag målar upp är inte det Sverige som jag känner, och absolut inte heller ett Sverige jag vill lära känna. När Jimmie Åkesson står där i prydlig skjorta, slips och kavaj och talar till Sverigevännerna så känner jag mig allt annat än inkluderad. Det är ett Sverige där jag inte känner att jag känner att jag hör hemma.
Det medkännande och inkluderande Sverige som jag är så stolt över vill han slita ur mina händer som en lömsk tjuv. I stället vill han lura på mig en förfalskning som på ytan skulle kunna vara Sverige, men som när man granskar det grundligare är något helt annat. Något hårt, kallt, och ogästvänligt som inte alls liknar det Sverige som jag älskar så högt.
Jimmie Åkesson försöker också pracka på mig något annat, nämligen en känsla av skam för att jag inte skulle värna om vårt land om jag inte ställer upp På Åkessons världsbild. En känsla av skam över att jag inte skulle vara Sverigevän bara för att jag vägrar att ställa en kvinnlig pensionär i en vårdkö mot ett papperslöst barn som själv inte valt att fly till vårt land. En känsla av skam för att jag är övertygad om att Sverige mår bra av nya impulser i stället för att ställa upp på Sverigedemokraternas syn att allt nytt är ett hot mot det svenska. En känsla av skam för att jag inte vill tillhöra samma vi som Jimmie Åkesson och hans anhängare.
Men jag låter honom inte få nöjet att lyckas. Förvisso skäms jag. Men inte för det som Jimmie Åkesson vill att jag ska skämmas för. I stället skäms jag för att vi har misslyckats så till den milda grad med samhällsbygget att det finns ett utrymme för Jimmie Åkessons politik. För uppenbarligen så finns det ett i vårt samhälle en sådan frustration och en sådan känsla av utanförskap att människor behöver få slå på andra för att kunna uppbringa minsta känsla av innanförskap. Därför är det så viktigt att se till att fler kommer i arbete, att fler klarar sig igenom grundskolan och gymnasieskolan utan att misslyckas. Det är nämligen så vi måste bekämpa utanförskap, missnöje och frustration. Det är så vi kan öppna dörren för fler in i vår gemenskap. Det är så vi kan hindra Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna från att stjäla vårt land ifrån oss. För visst ska vi väl ändå sträva efter att upprätthålla det sjunde budet.