På Svensk Näringslivs hemsida kan man under rubriken "Våra prioriteringar i avtalsrörelsen 2011/2012" läsa följande:
"Den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen är beroende av att företagen kan erbjuda omvärlden högkvalitativa produkter till konkurrenskraftiga priser. Ska svenska företag vara framgångsrika internationellt måste de sammanlagda löneökningarna ligga på en ansvarsfull nivå. För att nå dit krävs en sund lönebildning med en gemensam riktpunkt - märket.
Om löneavtal för inhemska branscher, exempelvis livsmedelshandeln, resulterar i höga kostnadsökningar för företagen kan dessa i viss utsträckning kompensera sig genom att höja sina priser. De höjda priserna leder i sin tur till högre lönekrav från andra branscher där medarbetarna vill kompensera sig för sina ökade kostnader.
Men företag som säljer varor och tjänster på den internationella marknaden har inte alls motsvarande möjlighet att föra kostnadsökningarna vidare till sina kunder.
Därför måste exportbranscherna gå före i lönebildningen och träffa avtal på nivåer som gör att de kan behålla sin konkurrenskraft. De avtalen ska utgöra ett riktmärke för övriga branscher.
Det gemensamma märket anger den nivå på löneökningar som ger en god utveckling av ekonomin. Ett märke på ansvarsfull nivå ger avtal som bidrar till fortsatt tillväxt och fler jobb."
Visst är det så att Svenskt Näringsliv i grunden har rätt i sin analys av lönebildningens betydelse för den svenska samhällsekonomin i allmänhet och för den konkurrensutsatta sektorn i synnerhet. Men det är långt ifrån skrivet i sten på det sätt som Svenskt Näringsliv utmålar. I så fall skulle lönestrukturen på svensk arbetsmarknad aldrig kunna förändras. Ordet solidaritet är kanske inte ett ord som organisationen Svenskt Näringsliv brukar använda särskilt ofta, även om man i detta fall kräver att låglönegrupper ska vara solidariska med högre betalda grupper inom framförallt industrisektorn så att deras reallöneökningar inte hotas av löneökningar inom andra kollektiv som skulle kunna medföra kostnadsökningar, exempelvis inom livsmedelssektorn.
Det är i skenet av detta ytterst intressant att Svenskt Näringsliv inte ser det som problematiskt att svenska direktörers löneökningar nästan utan undantag ligger på nivåer som ligger ljusår från industrimärket på 2,6 procent.
Direktörernas löneökningar borde enligt organisationens sätt att resonera i förlängingen vara ett hot mot den svenska exportsektorns konkurrenskraft. Man skriver nämligen följande i sina prioriteringar för avtalsrörelsen: "Ska märket stärka konkurrenskraften får inga grupper strunta i märket. Om några får löneökningar som överstiger märket slutar snart märket att fungera. Då försämras konkurrenskraften och svenska företag får svårare att exportera."
Frågan är då varför Svenskt Näringsliv accepterar den höglönesatsning som direktörernas lönehöjningar innebär. Det är magstarkt att Svenskt Näringsliv kräver att exempelvis underbetalda butiksanställda och offentliganställda kvinnor ska vara solidariska och hålla sig till märket medan välbetalda direktörer får ta för sig.
Det är dags att Svenskt näringsliv att se till att direktörerna sopar framför egen dörr innan man jagar dessa grupper med kvasten för att hålla nere deras löneökningar.
Annars kommer den svenska lönebildningsmodellen att falla samman totalt.