När alliansen bildades och för första gången gick till val som allians 2006 var ett av huvudbudskapen att d skulle bryta det utanförskap som fanns i vårt samhälle. Utanförskapet var ett nytt begrepp som de fullkomligt strödde runtomkring sin i tid och otid. Människor som tidigare varit arbetslösa, sjukskrivna, förtidspensionerade eller av någon annan orsak inte var inne på den svenska arbetsmarknaden fick nu veta att de inte var en del av kärnan i vårt svenska samhälle utan befann sig i ett utanförskap. Vi som finns innanför samhällsgemenskapens väggar skulle stämpla ordet utanför i pannan på dem och sedan se till att de själva tog steget från utanförskap till innanförskap.
Nu har det gått åtta år sedan dess. Under lång tid har alliansen genom piska i form av sänkta ersättningsnivåer och morot i form av jobbskatteavdrag försökt bekämpa det utanförskap som man placerade dessa människor i. Men resultatet är förödande dåligt. Detta har man också själva insett och därför nämns inte ett ord från allianssidan om utanförskapet i denna valrörelse. Man vill inte kännas vid problemet. Man stoppar huvudet i sanden och låtsas som om problemet inte finns.
Men antalet sjukskrivna, arbetslösa och utförsäkrade växer i vårt samhälle. Moroten jobbskatteavdrag fungerar ju bara om det finns ett jobb att gå till. Alliansteorin om att grundproblemet är en ovilja att arbeta har visat sig spricka totalt. Morotens sötma kunde inte övervinna verklighetens beska och bitterhet. Det går inte att drömma bort en bister verklighet.
Piskslagen mot de sjukskrivna, arbetslösa och utförsäkrade har vinande kommit. Gång på gång. Detta har lett till en påtaglig fattigdom i dessa grupper. Detta syns på kommunernas konton för försörjningsstöd. Som salt i såren räcker det nu inte med stämpeln ”Utanför” i pannan. Många av de sjuka och arbetslösa får nu också uppleva att det står ”Fattig” stämplat i pannan på dem.
Av Sveriges ungdomar i åldern 18-24 år är det nu 79 000 som står utan arbete. De får inte chansen att börja sitt vuxenliv på det sätt som de borde. Tack och lov talas det i debatten om dessa ungdomar. Socialdemokraterna har lovat att införa en nittiodagarsgaranti för ungdomar. Detta är bra politik som tar sin utgångspunkt i att ingen ska tillåtas hamna utanför vårt samhälle.
Men det är inte alla grupper som det talas om i den politiska debatten inför valet så som det borde. De utförsäkrade är en sådan grupp. Alliansen vägrar att tala om dem eftersom denna grupp människor är det levande beviset på att alliansens politik inte fungerar. Vi Socialdemokrater borde lyfta denna grupp i långt högra grad än vad vi gör idag. Deras situation är fruktansvärd och dagens svenska samhälle har svikit dem totalt och vänt dem ryggen. Det borde vi upprepa gång på gång.
Inte heller de sjuka och arbetslösa som lever i fattigdom på grund av alliansregeringens medvetna och väl utmejslade politik lyfter vi i tillräcklig grad. Vi socialdemokrater har drabbats av någon form av beröringsskräck och är livrädda för att alliansen ska kunna klistra etiketten ”bidragsparti ”på oss på samma sätt som de gjorde förra valet. Men vi får aldrig låta sådant skrämma oss. Vi har en skyldighet att tala för de som annars inte hörs och som ingen talar om. Vi måste visa att vi i alla lägen står på de svagaste och mest utsattas sida. Vi måste visa att det socialdemokratiska samhällsbygget, till skillnad från alliansens, omfattar alla.