De mediala humörsvängningarna
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Medierna springer i flock. Deras verklighetsskildring är bestämd av deras behov av att skapa uppmärksamhet. Mediernas pådrag inriktas också på att kopiera varandras verklighetsuppfattning. Journalisterna lever i princip i en ormgrop.
Således. I valrörelsen 2006 var upplägget att socialdemokraterna och Den Gamle var på väg ut medan Alliansen och Den Nye Killen var på väg in. Inget kunde rubba denna mediekonjunktur. Allianspartierna trodde de skulle få fortsätta glida på en räkmacka.
Det var först vid regeringsskiftet som ett medialt scenbyte ägde rum. Plötsligt förvandlades gullpluttarna i Alliansen till en samling bedrövliga plattfötter med slavar i källaren och obetalda tv-licenser. Men nu har plattfotstemat rullat på i nästan två år. Publiken börjar tröttna och medierna söker nya infallsvinklar.
Vi märker därför ett försiktigt skifte i synen på Alliansregeringen. Från dag ett har den varit en samling pajaser i mediernas ögon. Och alliansarna har ansträngt sig till det yttersta för att framstå som kusinerna från landet.
Men nu ändrar det sig. Bilden av Reinfeldt som en ledsen hund och de övriga i regeringen som blekfisar har blivit utsliten. Det är dags för scenskifte. Nya intryck odlas. Det mediala humöret svänger åter.
För det första börjar man hitta lite charm hos regeringen. Och ett hyggligt lyckat besök i Kina. Beatrice Ask är på hugget. Och visst får vi det lite bättre? Vem vill höra gnället från alla losers hela tiden?
För det andra. Allt fler säger något i stil med "Nä, inte är dom i alliansen så duktiga. Men de gör ändå sitt jobb. Och socialdemokraterna - vad har de att komma med?"
Socialdemokraterna bör därför fundera över hur de hanterar en förändring i mediebilden, där de själva plötsligt framstår som tomhänta gnällmånsar? Och alliansen som rookies med vissa framtidsmöjligheter?
Göran Persson lägger i intervjuboken med Erik Fichtelius, "Aldrig ensam, alltid ensam" (Norsteds), ut texten kring en annan fråga som socialdemokrater måste fundera över. Persson säger:
- Den svenska borgerligheten är mycket starkare än dess partipolitiska ställning. Det innebär att svenska folket har en "borgerlig ideologi" som utgångspunkt för sina politiska resonemang - men att de för den skull inte nödvändigtvis röstar med borgerliga partier. Tvärtom kan just denna "borgerliga" hållning mycket väl leda fram till socialdemokratiskt röstande - förutsatt att partiet tilltalar väljarna.
Det "objektiva läget" är en borgerlig väljarkår, men de "subjektiva omständigheterna" kan ge socialdemokratiska valsegrar. Men det kräver att socialdemokraterna förmår att få "sina" borgerliga väljare att rösta på partiet.
Och deras bild av socialdemokratin bestäms inte av ett icke-existerande folkrörelseparti, utan via medierna, eller om man så vill, av en medial kommunikation av arbetarrörelsen. Perssons memoarer visar att det inte är verkligheten som styr bilden av politiken, utan den propagandistiska skickligheten i att hantera mediebilden.