Ett av de stora modeorden i den svenska politiska debatten under de senaste åren har varit utanförskapet. Moderaterna och de tre övriga allianspartierna har använt ordet närmast som ett mantra och gång på gång hävdat att de har en politik för att minska utanförskapet. Lösningen har varit att ge svenska folket en morot genom att införa jobbskatteavdraget som gör att den som arbetar betalar lägre skatt än den som inte arbetar. Men framförallt har man använt sig av piskan i form av försämrade ersättningar inom arbetslöshets- och sjukförsäkringen. Ni vet, det som man så fint kallar för att sänka trösklarna in till arbetsmarknaden.
Mitt uppe i det utanförskapssnack man kör finns det en inbyggd paradox. Detta då de åtgärder som man framförallt vidtar riktar sig till en grupp som faktiskt befinner sig i ett faktiskt innanförskap då det handlar om personer som omfattas av de försäkringssystem vi har i vårt samhälle. Men det gör inte de tjugotusen ungdomar som inte arbetat eller studerat och som inte varit inskrivna på Arbetsförmedlingen eller haft någon kontakt med den egna hemkommunen. Dessa ungdomar befinner sig i ett verkligt utanförskap. Osynliggjorda och bortglömda av vårt samhälle. Regeringens politik för att minska utanförskapet riktar sig inte till dem. Det är nästan som om de till och med hamnat utanför själva utanförskapet.
Många av dessa ungdomar finns i områden där samhället har dragit sig undan, där samhällsservicen försvunnit. Områden där Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen stängt sina kontor. Områden där poliskontoret försvunnit. Områden där kommunen lagt ner den sista fritidsgården. Områden där det offentliga samhällets närvaro bit för bit har upphört. Många av dessa ungdomar som samhället inte ser är födda utomlands och har ingen gymnasieutbildning.
Ett första steg är att synliggöra dessa ungdomar och se till att de involveras i vårt samhälle. Det socialdemokratiska utbildningskontraktet och den ungdomsgaranti som den socialdemokratiska partikongressen beslutade att verka för skulle ge dessa ungdomar en väg in i vårt svenska samhälle. Det bästa vaccinet mot utanförskapet är nämligen inte jobbskatteavdrag eller försämrade ersättningar i våra gemensamma försäkringssystem. Nej, det mest verksamma botemedlet är att ge dessa ungdomar en god utbildning parallellt med praktik på en arbetsplats. De måste få känna att samhället bryr sig om dem och att de får en god grund att stå på som gör att de kan stå på egna ben i framtiden.
Om dessa ungdomar tvingas fortsätta stå utanför och frustrerade se på hur samhället vägrar att se dem är risken stor att detta leder fram till ett liv kantat av sociala problem och kriminalitet. Det är också en grogrund för stämningar liknande dem vi idag ser i Husby. Det har vi sett exempel på runt om i vår värld. Därför måste vi agera snabbt och kraftfullt. Därför är det så fruktansvärt frustrerande att vänta på det maktskifte som måste till i nästa val. För dessa tjugotusen osynliggjorda ungdomar riskerar tiden fram till dess att bli ännu ett förlorat år.