I år firade jag första maj uppe i Kiruna. Det var en jättefin upplevelse. Solen gjorde sitt bästa för att bryta igenom det tunna molntäcke som dykt upp under förmiddagen. Det var rätt mycket människor som samlades och stämningen var mycket god. Det känns verkligen att Socialdemokraterna och den övriga arbetarrörelsen har ett gott självförtroende. Kamplusten verkligen lyser ur människors ögon och ryggarna är raka. Det känns verkligen bra.
Det är uppenbart att också motståndarsidan noterar att vi är uppfyllda av självförtroende och att vi är segervissa. Det stör dem en hel del, och de verkar faktiskt vara rätt skärrade. Och de har all anledning att vara oroliga inför valet. Jag möter allt fler människor som är minst sagt trötta på alliansen och deras sätt att sköta landet. De vill ha förändring och de vill ha ett rättvisare och mer solidariskt Sverige. Det måste också alliansens företrädare också möta, och det kan inte vara särskilt roligt. Vi vet hur det är. Det var precis det vi själva mötte i valrörelsen 2006. Människor tyckte att det var dags för något nytt. Det var dags för förändring.
Opinionsläget verkar göra allianspartierna allt mer desperata. De gör allt mer konstiga och skruvade saker. Ta bara Centerns ungdomsförbund som uppmanade sina medlemmar att gå ut och fota de människor som gick i de socialdemokratiska demonstrationstågen och ”outa” dem på internet. Tanken kanske var att detta skulle göra att människor skulle välja att stanna hemma för att slippa bli uthängda av CUF-arna när de åsiktsregistrerade deltagare i första maj-tåg. Det är kanske sådana tankar som kan ploppa upp när man sitter på något flådigt Stureplanshak med ett glas rosé i handen och försöker komma på bra kampanjidéer. Tack och lov verkar de unga centerpartisterna i landet ännu ha det sunda förnuftet i behåll eftersom CUF-kampanjen inte verkar ha fått något större genomslag. Eller kan det vara så att CUF-arna är så få runt om i landet att deras kampanjer inte ger några avtryck.
En annan kampanjidé från allt mer desperata kampanjstrateger på allianssidan verkar däremot ha fått mer genomslag om man ska döma utifrån vad jag sett på Facebook. För det måste helt enkelt vara en samordnad kampanj. Det kan inte vara så slumpartat att alla någorlunda unga moderater som jag har som vänner på Facebook helt plötsligt fått samma snilleblixt och sedan torgfört den på Facebook.
När jag åkte tåg från Kiruna efter att ha hållit mitt tal så hade jag tid att följa Facebook på ett helt annat sätt och kunde därför notera att de moderater som jag känner och som jag har som vänner på Facebook skrev något i stil med: ”Jag som tillhör det enda verkliga arbetarpartiet har ägnat arbetarrörelsens helgdag med att göra det enda rätta, nämligen att arbeta. För Sverige behöver fler arbetade timmar – inte färre.”
Min första reflektion var en känsla av uppgivenhet. Hur lågt är de beredda att sänka sig, var vad jag tänkte. Men sedan slog det mig. Det här är bara ett tecken på den rädsla de känner inför denna dag då så mycket handlar om socialdemokratin att de måste håna oss och försöka trycka ner oss i skoskaften. Men se det kan de glömma. Min andra reflektion att de över 400 000 arbetslösa i vårt land inte har möjligheten att gå och arbeta på arbetarrörelsens högtidsdag. Den chansen har de inte i Moderaternas Sverige år 2014.
Hånfulla moderater och åsiktsregistrerande CUF-are är bara två exempel på hur fel det kan bli när desperationen slår till. Vi måste bara visa att vi inte kommer låta oss lockas att leka med dem i den sandlåda som de gjort till sitt territorium. Vi vill i stället diskutera hur morgondagens Sverige ska se ut.