LEDARE: De behöver ju inte svälta

Sverige är ett rikt land med höga ambitioner. Ett land med resurser att ta hand om sin befolkning och ge invånarna en grundtrygghet. Detta ställer nog de flesta svenskar upp på. Verkligheten är tyvärr en annan. Det finns ett Sverige som inte syns på ytan. Men det finns likaväl där. Ett Sverige där människor lever i fattigdom, även om det inte rör sig om absolut fattigdom där kampen handlar om att överleva dagen. Det handlar om människor som lever i relativ fattigdom. Människor vars liv begränsas på grund av ekonomisk utsatthet. Som vanligt är det barnen som drabbas hårdast. De som borde få leva utan att bekymra sig om familjens ekonomi klarar vardagslivet.
I allt för många familjer handlar det i dag om hur man ska klara av att bekosta barnens fritidsaktiviteter, aktiviteter och utflykter i skolan som är avgiftsbelagda, hur man ska ha råd med matsäcken till morgondagens utflykt eller rädslan för att någon kompis till baren ska komma på att de ska gå på bio.
Familjens ekonomiska bekymmer blir också barnens. De märker vad som gäller och börjar många gånger skydda föräldrarna från ekonomiska problem. Man berättar inte att man ska på utflykt med skolan så att inte föräldrarna ska behöva våndas över den matsäck som krävs. Man låtsas i stället att man har glömt att ta med sig matsäcken till skolan. Eller så låtsas man vara sjuk den dagen så man inte behöver gå till skolan. Fredrik Lundh Sammeli, förbundsordförande i Unga örnar, brukar berätta om flickan som inte berättar för sina föräldrar att hon fått mens bara för att hon vet att familjen inte har råd med mensskydd. Organisationen Majblommans generalsekreterare Lena Holm rapporterade vid ett seminarium under Almedalsveckan om att 23 000 barn under år 2009 fick avstå från glasögon på grund av ekonomiska skäl trots att de hade behov av dessa på grund av synfel. Det är bara några få exempel på hur barnfattigdomen som inte syns slår i Sverige.

I boken "Det sovande folket" som publicerades 1993 skriver Fredrik Reinfeldt: "Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras." Det var tydliga besked som vår statsminister då gav. Ord som visar hur han i grunden ser på samhällets ansvar. Och väljer man att fixera sig vid det absoluta fattigdomsbegreppet så är fattigdomen i Sverige i det närmaste obefintlig. Ingen behöver svälta.
Om man ser på samhället som Fredrik Reinfeldt gjorde år 1993 så har vi inget problem med barnfattigdom i vårt land. Barnen behöver ju inte svälta i varje fall. Men det är ett cyniskt sätt att se på samhället. EU:s definition av fattigdom som de tillämpat sedan 1984 innebär att den som har en inkomst lägre än 60 procent av medianinkomsten är fattig. Det innebär att man tittar på den relativa situationen land för land. Denna definition har Sverige motsatt sig och under våren agerat för en ändrad definition. Bakgrunden till detta är säkerligen att Sverige som enda EU-land har en ökande fattigdom om man använder EU:s nuvarande definition.

Det vore förödande om Sverige, som det rika land vi är, skulle dra gränsen för fattigdom vid svält
eller inte. Alla de barn som i dag får sin frihet beskuren på grund av familjens ekonomiska situation mår inte bättre av att få veta att de inte svälter och därmed inte är fattiga. Dessa barn har rätt till en trygg uppväxt där de inte ska behöva oroa sig för familjens ekonomi.

Ledare: De behöver ju inte svälta