MATS ROSIN BREDBAND.NET: Där de döda talar till oss

Tystnad har blivit en av vår tids verkliga bristvaror. Kanske är det därför vi så gärna söker oss till kyrkogårdarna - var finner vi annars samma ro och frid som där? Stillheten föder tankar om tidens flykt och livets korthet men även krassa sociala verkligheter låter sig avläsas. Gamla kyrkogårdar speglar obarmhärtigt traktens klassförhållanden och ekonomiska liv. Inför döden är vi alla lika, sägs det. Men man kan inte påstå att våra äldre begravningsplatser styrker den tesen. Där är det klassamhällets skrankor som fortfarande talar.
På samma sätt lämnas vi heller inte i tvivelsmål om vem som varit familjens överhuvud eller om kvinnans mer undanskymda roll. En och annan gravsten över någon burgen "enkefru" kan man för all del träffa på. Annars förekommer kvinnorna bara i egenskap av maka, mera sällan som självständiga individer. Ett skick som också varit förvånansvärt seglivat. Äkta makar vilar i samma grav men det är fortfarande mannens namn övers, även om hustrun avlidit först.
Men visst märks det att den sociala och ekonomiska utjämningen (likriktning vore här ett riskabelt ord) efterhand satt sina spår även på kyrkogårdarna. Numera håller stenarna ungefär samma format och har överlag också fått mer rimliga proportioner. Att titlarna mera sällan sätts ut är väl ett utslag av samma utjämning. Fast ändå att beklaga. Vår tids gravar blir därigenom mer anonyma och speglar heller inte traktens ekonomiska liv på samma sätt. Dock ska vi kanske inte sörja över att våra efterkommande slipper se gravstenar som det står "controller" eller "Software consult" på. Det är trots allt lite annan klang över att ha varit "ångbåtskommissionär" eller "klockare" i sin levnads dagar.

Svenska kyrkogårdar är i allmänhet nästan extremt välskötta. I andra länder kan man träffa på mer vildvuxna. Highgatekyrkogården i London där Karl Marx ligger begravd påminner mer om ett förbuskat fritidsområde. Dorotheenstädtische Friedhof i forna Östberlin där bland många andra stora gestalter ur den tyska kulturhistorien dramatikern Bertoldt Brecht och hans hustru Helene Weigel ligger, är kanske - i hård konkurrens med den på Gotska Sandön - den vackraste kyrkogård jag vandrat på. Åtminstone då, i oktober, med fallna löv i rödgula drivor över gravarna. Strax intill makarna Brecht-Weigel vilar Ruth Berlau, Brechts danskfödda sekreterare, litterära hjälpreda och älskarinna. En säkert mycket trasslig historia som alltså fått sin fridfulla epilog där på kyrkogården.

Så är det: Där stillnar all dramatik, där tar all världens oro slut. Och visst kan väl även detta vara tröstesamt att låta sig bli påmind om ibland? Kyrkogårdar är platser där man lätt faller i tankar och där både nyss och sedan länge döda talar till oss.
Och nu, i Allhelgonahelgen, söker vi oss särskilt gärna dit för att tänka på dem som lämnat oss och tända ljus till deras minne. Sedan vandrar vi ut från denna stilla och fridsamma oas. Vi beger oss ut i den bullrande nutid som omger kyrkogården, ut till det liv som ännu återstår oss.