De senaste åren har antalet alternativa utövare av offentligt finansierad verksamhet inom skola, vård och omsorg snabbt ökat. Det är en utveckling som aktivt understöds av den borgerliga regeringen och borgerliga politiker på kommun- och landstingsnivå. Från regeringshåll har tankar framförts om att göra lagen om valfrihetssystem (LOV) tvingande om inte fler kommuner frivilligt beslutar tillämpa lagen. Viljan att främja etablering av fler privata utövare inom offentligt finansierad verksamhet är alltså stor. Motiven brukar ofta beskrivas i termer av att se till att nyttja de offentliga medlen på ett effektivare sätt och att öka medborgarnas möjligheter att välja utförare.
Men för att valfriheten ska fungera effektivt måste de "kunder" som ska välja vara ytterst välinformerade kring hur verksamheten fungerar. Det är ena sidan av myntet. På andra sidan myntet finns den offentliga finansiärens behov av att veta hur de medel man skickar in i verksamheten nyttjas och vilken kvalitet på verksamheten man får ut. Dessa saker står inte på något sätt emot varandra, men båda förutsätter att den personal som är verksam på fältet har rätt att slå larm om missförhållanden i verksamheten.
Tyvärr har inte regeringen visat något större intresse för att förstärka meddelarskyddet för privatanställda som utför offentligt finansierad verksamhet i privat regi. När Caremaskandalen var på tapeten som mest i höstas svarade folkhälsominister Maria Larsson på kraven om lagstiftat meddelarskydd med tal om ökat behov av civilkurage från de anställdas sida när brister uppdagades. Men just detta civilkurage förutsätter ett lagstadgat meddelarskydd som fungerar. Annars riskerar civilkurage att ersättas med den tystnad som blir effekten av den munkavle som läggs på de anställda när skyddet för den som avslöjar brister i verksamheten inte kan garanteras.
Motiven bakom regeringens ovilja att agera stavas uppenbarligen företagshemligheter, lojalitetsplikt för de anställda och den fria avtalsrätten då dessa tydligen står över värdet av kontroll och insyn i de verksamheter som bedrivs med offentliga medel. Konsekvensen av ett sådant synsätt blir att i takt med att antalet alternativa utförare ökar minskar möjligheterna för medborgarna att veta hur skattemedlen nyttjas och på vilket sätt verksamheterna bedrivs. Detta var väl ändå inte tanken med den ökade valfriheten inom skattefinansierad verksamhet?
Tack och lov verkar i alla fall justitieminister Beatrice Ask ha insett att meddelarskyddet behöver förstärkas eftersom hon planerar att utreda behovet av ett förstärkt meddelarskydd. Men risken är ändå stor att en sådan utredning endast landar vid ett meddelarskydd för anställda i privat regi som gäller vid grova oegentligheter i verksamheten. Och det räcker inte. Det som verkligen krävs är att det meddelarskydd som gäller för offentliganställda också utökas till att omfatta alla anställda som utför offentligt finansierad verksamhet, oavsett arbetsgivare. Först då tas munkavlen verkligen bort för de privatanställda som utför skattefinansierade tjänster i välfärdens namn.