En mandatperiod går mycket fort. Halva mandattiden har redan gått. Nomineringarna inför nästa mandatperiod närmar sig med stormsteg. Det är därför hög tid för gräsrötterna inom socialdemokratin att börja fundera över vilka man vill se på olika förtroendeposter efter nästa val så att man inte tas på sängen när det blir skarpt läge i nomineringsarbetet.
Vid ett seminarium om Socialdemokratins framtidsuppdrag i Piteå i början av september lyfte Stig-Björn Ljunggren, statsvetare och S-debattör, frågan om statusen på riksdagsuppdraget. Han menade att riksdagsuppdragets status har kommit att devalveras över tid. En gång i tiden var riksdagen en plats dit rikets skarpaste hjärnor strävade att få komma, och i kretsen av riksdagsledamöter kunde man hitta en rad personer med kvalifikationer och kompetens nog för att bli både nobelpristagare och statsråd. Ljunggren konstaterade att så inte är fallet. Riksdagsuppdraget attraherar inte de skarpaste hjärnorna på samma sätt som förr. Eller, ställde Ljunggren frågan, är det så att det socialdemokratiska partiet inte ser till att nominera partiets skarpaste hjärnor till riksdagsuppdragen.
Ljunggrens fråga tål att tänka på. För visst finns det mekanismer i nomineringsprocessen som fungerar som ett filter som motverkar en nomineringsprocess som tar sin utgångspunkt i uppdraget att hitta bästa möjliga företrädare. Det är precis som när Christer Björkman och urvalsjuryn ska plocka ut de trettiotvå bidrag som ska tävla om den åtråvärda biljetten till finalen i Eurovision Song Contest. Man ställer upp en rad kriterier som ska garantera en genrebredd som ska täcka in det mesta i musikväg i Sverige. Intentionen kan i många stycken vara god. Men baksidan av myntet är att det per definition inte blir de bästa bidragen som kommer att tävla i Melodifestivalen.
I bästa fall har man lyckats sortera ut de bästa bidragen i varje genre, och förhoppningsvis har man fått ihop så många starka bidrag att man får ihop en bra svensk final i Friends arena.
Liknelsen kan säkerligen tyckas halsbrytande och oseriös. Men det finns klara paralleller. De kriterier och icke uttalade principer som valberedningarna har att jobba efter när riksdagslistan ska sättas samman påminner på många sätt om de kriterier som urvalsjuryn i Melodifestivalen har att jobba efter. Man ska täcka in så många genrer och musikstilar som möjligt som möjligt (läs arbetarekommuner och facktillhörigheter), såväl nyare artister som gamla veteraner (läs såväl nyval som återval), ballader och uptempolåtar (skulle möjligtvis kunna läsas som sådana som ska belönas för lång och trogen tjänst och de som gjort bra ifrån sig). Sedan ligger det också i uppdraget att hitta några potentiella vinnare (vilket kanske i nomineringssammanhang skulle kunna läsas som röstmagneter). Att slutresultatet av alla kompromisser som måste göras för att uppfylla kriterierna i många stycken kan bli urvattnat och konturlöst är inte särskilt förvånande.
Visst är representativiteten i våra beslutande församlingar viktig och en av de bärande principerna, och visst finns det en viss risk om man i första hand fokuserade på att se till att få crème de la crème på riksdagslistorna. Men det skulle säkert vara möjligt att uppnå en god representativitet sett till hela riket även om man vågar släppa på representativitetskraven i varje enskild valkrets. Sedan måste man också komma ihåg att det centrala i den representativa demokratin är en åsiktsrepresentativitet, inte geografisk representativitet eller yrkesmässig representativitet, även om andra former av representativitet borgar för att andra perspektiv och erfarenheter kan komma in i beslutsprocessen.
Ska riksdagens status och kompetens kunna uppgraderas måste socialdemokraterna, men även de andra politiska partierna, våga uppgradera nomineringsprocesserna till version 2.0, och fokusera på att få fram bästa möjliga laguppställning på riksdagslistorna inför nästa riksdag. Det vore väl ingen större katastrof om det råkade bli två Piteåbor eller Lyckselebor på riksdagslistan om de nu tillhör de skarpaste knivarna i lådan.
Även nomineringsprocesserna till landstingsvalet och kommunfullmäktigevalet bör ses över. Här fyller dock den geografiska representativiteten en större funktion än den gör vid riksdagsvalet. Uppdelningen i länsvisa valkretsar i riksdagsvalet garanterar en geografisk representation som gör att representationen inom länet inte blir lika viktig.
Frågan är om det socialdemokratiska partiet skulle våga vara så modiga och vidsynta att man vågade fokuserade på att få fram de bästa kvinnorna och de bästa männen till riksdagslistan utan att stirra sig blinda på allsköns representativitetskriterier. Det skulle säkert kännas som att ge sig ut på mycket hal is. Men ibland måste man våga ge sig ut på sommardäcken i snömodd för att komma från punkt A till punkt B. Annars riskerar man att bli kvar på punkt A alldeles för länge.