Ansvaret för arbetsmarknadspolitiken ligger i vårt land på staten, likaså ansvaret för arbetslöshetsförsäkringen. Kostnaderna för detta ska alltså belasta statsbudgeten. Men alltmer av kostnaderna för arbetslösheten hamnar idag på kommunerna då allt fler blir utförsäkrade eller saknar rätt till ersättning ur arbetslöshetsförsäkringen. Kommunernas försörjningsbistånd, i vardagsmun socialbidrag, är nämligen det skyddsnät som då finns kvar för att fånga upp dessa personer. Kostnaderna för försörjningsstödet ökar således dramatiskt i många kommuner, och belastar redan hårt ansträngda ekonomier. Kostnaderna för regeringens passiva arbetsmarknadspolitik hamnar således inte i det egna knät utan i knät på våra kommunpolitiker.
Flera av de större kommunerna har insett problematiken i detta och har också agerat för att försöka minimera belastningen på den egna ekonomin. Exempelvis har städer som Malmö och Göteborg börjat erbjuda arbetslösa med försörjningsstöd tillfälliga anställningar i stället för att låta dem passivt erhålla försörjningsstöd. Vinsterna är flera, såväl ur individperspektiv som ur kommunalekonomiskt perspektiv.
Ur den enskildes perspektiv så är den främsta vinsten att man får tillfälle att bryta den passivitet som långvarig arbetslöshet ofta leder till. Den arbetslöse får ett tillfälle att få en färsk arbetslivserfarenhet som sedan kan underlätta möjligheterna till ett nytt arbete. Att se till att öka den arbetslöses förutsättningar på arbetsmarknaden är naturligtvis i grunden ett statligt ansvar, men det vakuum som staten lämnat efter sig när man dragit sig undan sitt ansvar måste på något sätt fyllas. För den enskilde är det också viktigt för självkänslan att få känna att man gör någon nytta och utan att utnyttjas får en chans att klara sitt eget uppehälle, i stället för att bara passivt få ett bidrag.
Ur kommunalt perspektiv finns en rad vinster förutom själva satsningen på den enskilde och dess välbefinnande. Ett är att kommunen kan få något i utbyte för de pengar man satsar. Det finns en rad kommunala arbetsuppgifter som aldrig blir utförda för att man egentligen inte har råd att anställa någon för att utföra jobbet. Nu kan pengar som annars skulle ha gått till passivt försörjningsstöd nu i stället ge återbäring i form av utförda arbetsuppgifter. En annan vinst är att den lön som utbetalas är beskattningsbar till skillnad från försörjningsstöd som utbetalas. En del av de pengar man satsar går alltså tillbaka till kommunens kassa via skattsedeln.
Men den stora vinsten är att kommunen genom att erbjuda arbetslösa med försörjningsstöd tillfälliga arbeten, som sträcker sig över en längre tid än ett halvår, är att de arbetslösa på så sätt kan kvalificera sig för en ny A-kasseperiod. Kommunen kan därmed returnera ansvaret dit där det hör hemma, nämligen till staten och arbetslöshetsförsäkringen. Som plåster på såret får staten tillbaka en arbetslös som fått ny och fräsch arbetslivserfarenhet.
Det här är visserligen inte helt schyssta tag. Men när regeringen lämnar walk-over och därmed låter kommunerna ta ansvaret så måste kommunerna se till att spela över bollen på rätt planhalva igen. När kommunerna dessutom kan få återbäring på returportot så är det självklart att brevet ska gå i retur till avsändaren. Det kanske kan få arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) att vakna och göra något åt den stigande arbetslösheten.