Dags för kostymförbud?
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Kan man verkligen säga att det hör hemma i ett samhälle som vill präglas av demokrati, ömsesidighet och jämbördighet? Och hur funktionellt är plagget i någon situation där samspel och kommunikation är nödvändiga? Kostymen skapar både distans och kyla, vilket inte är bra förutsättningar för ett gott socialt klimat. Den är kanske inte ett religiöst ställningstagande - men absolut sinnebilden för ett uniformt tänkande och hierarkisk makt. På så vis kan man säga att den är ett förtryckande klädesplagg. Ett förbud skulle kunna hjälpa personer som förtrycks under kostymen. En kriminalisering skulle också kunna hjälpa kostymbärare att befria sig själva. De ska inte behöva vara fångna i ett så begränsande plagg som är så talande i sig själv att inga ord behövs. Kostymbärare får ju symbolisera ett helt ideologiskt system som bygger på kollektivism och överordning och det är inte riktigt rättvist i ett fritt liberalt samhälle.
Ett annat problem för bärarna är att de är intill förvillelse lika. De tycks också ha ungefär likadana frisyrer och säga så lika saker att de inte längre lyssnas till. Kostymen döljer användaren, bidrar till en identitetslöshet och ett osynliggörande av den personligheten. I förlängningen finns en uppenbar risk för normalisering, det vill säga att kostymbrukare av fri vilja underkastar sig tvånget att bära kostym. De vet att om de vägrar så väntar repressalier i form av förlorad makt.
Sedan är det också ett mycket opraktiskt plagg. Varmt och svettigt och det är svårt att obehindrat uttrycka något med sin kropp. Många gånger medföljer också ett mindre livligt ansiktsuttryck. Fast man ser kostymbäraren i ansiktet ger det ett otydligt och svårtolkat intryck.
Samtidigt, får jag erkänna, finns det många som med stolthet bär sin kostym. De vill visa en grupptillhörighet - här kommer vi som har makt. De känner ju förmodligen igen varandra inom gruppen även om vi andra har problem med det. Kostymen skymmer ju så att säga sikten för oss.
För omgivningen är kostymen både skrämmande och provocerande. Vi som inte bär plagget vet, när vi ser en kostymbärare, att här är en maktperson som vi måste förhålla oss till. Hur ska man hantera det? Själv kan jag känna ömsom en obetvinglig uppmaning att strama upp mig, att stelna till och hålla käft, ömsom en stark önskan att vräka ur mig något i stil med: åk för fan tillbaka till ditt chefskontor, du hör inte hemma här. Ibland får jag också lust att dra dem i slipsen och säga: men hallå, varför går du omkring och ser ut som en uniform?
Men jag kan också bli heligt förbannad och tänka att det är för jäkligt med kostymtvång. Det finns väl ingen lag om att man måste ha kostym men inom vissa kulturella grupperingar finns det en ofta outtalad och omedveten norm om kostym. Det är synd om dem som har kostymplikt och man tänker att man på något sätt får tolerera detta kulturella uttryck i ett mångfaldssamhälle.