Det går bra för Sverige. Orden känns igen. Såväl statsminister Fredrik Reinfeldt som finansminister Anders Borg försitter inte en chans att inpränta detta i oss svenskar. Och visst börjar hjulen rulla allt snabbare i den svenska ekonomin. Företagen går allt bättre. Trots detta ser arbetslösheten ut att bita sig kvar på alltför höga nivåer, rent utav historiskt höga nivåer. Samtidigt är den andel av de arbetslösa som är långtidsarbetslösa också högre än vad som varit vanligt i Sverige. Under lång tid har de långtidsarbetslösas andel uppgått till cirka tjugofem procent. Var fjärde arbetslös har varit långtidsarbetslös. Men nu har denna siffra stigit. Idag är var tredje arbetslös svensk också klassad som långtidsarbetslös.
Parallellt med denna dramatiska ökning av antalet långtidsarbetslösa har insatserna som riktas mot denna grupp också förändrats. För dem som gått riktigt länge som långtidsarbetslösa har aktiva arbetsmarknadsåtgärder ersatts av passiv förvaring i Fas-3 med motiveringen att dessa redan har fått så många insatser under sin tid i Fas-1 och Fas-2 i arbetslöshetsförsäkringen att ytterligare insatser bedöms ge låg effekt. Den som hamnar i Fas-3 hamnar således vid slutstationen i arbetslöshetsförsäkringen med ytterst små förutsättningar att få någon biljett tillbaka till arbetslivet. Inlåsningseffekten i Fas-3 är hög. Ytterst ett mycket litet antal Fas-3:are har fått jobb på den ordinarie arbetsmarknaden.
I den socialdemokratiska vårmotionen slås på ett mycket tydligt sätt fast att Fas-3 måste avskaffas då det är viktigt att de arbetslösa rustas för de lediga jobb som finns i stället för att placeras i passiva åtgärder utan handledning, i kombination med utbildnings- och praktikförbud. Dessa individer behövs i arbetskraften och måste därför ges utbildning så att de kan vara med och konkurrera om de jobb som finns. När ett av de stora problem som svensk arbetsmarknad står inför är arbetskraftsbrist har vi inte råd att låta människor försvinna bort från arbetsmarknaden genom att de passiviseras i Fas-3. Långtidsarbetslösa människor måste ges möjlighet till studier, kompetensutveckling och "starta eget-stöd". Här gäller det att våga tänka utanför de ramar som tidigare gällt för svensk arbetsmarknadspolitik. Den situation vi befinner oss i nu är så allvarlig att vi måste göra vårt yttersta och kanske våga pröva vägar som vi inte vågat pröva förr. Ledarskribenten på Folkbladet, Widar Andersson, går så långt att han är beredd att låta den enskilde som nu befinner sig i Fas-3 använda det bidrag som idag går till anordnaren av Fas-3 som man själv vill, till exempel som studiebidrag för att kunna studera, som kursavgift för kvällskurser eller för att betala en handledare på en arbetsplats där man själv fixar sin praktik. Tanken är på många sätt svindlande, men kanske ändå väl värd att pröva.
Det största misslyckandet inom svensk arbetsmarknadspolitik är att människor överhuvudtaget ska behöva hamna i arbetslöshetsförsäkringens tredje fas. Ju längre en människa går arbetslös desto svårare blir det för denna människa att hitta en väg tillbaka till arbetsmarknaden. Tidiga aktiva åtgärder för att stärka den enskildes kompetens och konkurrensförmåga måste vara utgångspunkten för svensk arbetsmarknadspolitik. Det är också här som socialdemokratin tar utgångspunkt för sin politik. En människa som gått arbetslös i åratal befinner sig i en svår situation. Chansen till jobb är ytterst liten. Ambitionen måste vara att stämma i bäcken i stället för i ån. Detta synsätt märks i den politik Socialdemokraterna vill genomföra. Det är vi tacksamma för.