Dags att tänka om
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Nu är detta inget nytt problem. Under minst drygt decennium har det fattats personal inom den svenska sjukvården. Mycket har klarats genom att vården effektiviserats och personaltablåerna därmed slimmats, vilket i sin tur gjort att den sjukvårdspersonal som jobbar kvar måste arbeta hårdare än någonsin.
Därför är det inte ovanligt att många känner sig både utbrända och förbrukade i sina ambitioner att klara ett bra jobb. Särskilt när de inte möter någon större uppskattning från arbetsgivarhåll för det slit de lägger ner. Något som framförallt avspeglar sig i låga lönenivåer.
Det är i första hand primär-och akutsjukvården som drabbas av den dåliga framförhållningen. När husläkarsystemet dessutom inte alltid fungerar vänder sig människor självfallet i stället till sjukhusens akutmottagningar. Och så blir det problem där.
Det som inte klaras i ena ändan av vårdkedjan skapar problem i den andra. Förvånansvärt ofta sker detta till vissa ansvarigas oförställda förvåning. På pappret såg ju allt så bra ut. Det finns mycket att göra och vården tenderar att bli ojämlik över landet.
Det kommer att behövas omkring 200 000 nya anställda inom sjukvården den närmaste tioårsperioden. Vissa bedömare anser till och med att den siffran är för lågt räknad. Landets vårdgymnasier borde ha många sökande, men så är inte fallet. Det har blivit bättre, men är inte bra. Äldrevård och sjukvård behöver många nya händer och fötter.
Visst kan ett framtida jobb garanteras, men dagens ungdomar ser till mer än bara jobbet. Arbetsmiljö, arbetstider och löner är minst lika viktiga. Heltider i stället för deltider måste prioriteras.
Vården borde vara ett framtidsyrke, men är det inte. Här har naturligtvis nedskärningsåren haft betydelse, men också den nonchalans som inte alltför sällan möter de vårdanställda. Sådant sprider sig till ungdomar som står inför ett framtida yrkesval.
Lönenivåerna är för låga. Någon positiv utveckling för att förbättra detta förhållande värd namnet är heller inte i sikte. Kommunal gör vad man kan och försöker pressa upp lönerna för de sämst betalda inom vård och omsorg, men det går trögt. Istället för att bemöta fackets önskemål om bland annat bättre ingångslöner och en hygglig löneutveckling möts man med kalla handen.
Alla håller hårt om den egna plånboken och hur skulle det se ut om lågavlönade tjejer skulle få det bättre. Men utan lönenivåer som man kan leva på kan det bli allt svårare för kommuner och landsting att rekrytera den personal som man måste ha.
Det är hög tid att tänka om.