Dags att ta av skygglapparna
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag själv trodde aldrig på det. Inte för att det inte skulle hända. För det kan det. Här och överallt annars.
Mobbningen på skolor har varit bortprioriterad alldeles för länge. En del skolor vill till och med påstå att något sådant inte finns hos dem. En skolmassaker har ofta bakgrunden i individer som under lång tid utsatts för kränkningar i sin skolmiljö, en plats som de måste vistas i varje dag i nära kontakt med sina plågoandar, tills de helt enkelt får nog. Även om de flesta hoten är brutala skämt så är det inget humoristiskt i det liv som framkallar en faktisk handling. Inte bara påstår skolorna att mobbning inte existerar, utan de går så långt som att inte ens sätta upp en likabehandlingsplan som de enligt lag måste ha. Få är de som använder planen om de gjort en.
Självmordstatistiken skjuter i höjden och antidepressiva konsumeras som aldrig förr. Ungdomar mår inte bra och en stor anledning till är den otrygga skolmiljön. Den passivitet som styr gör att de flesta ser det som meningslöst att bråka sig till lite rättvisa. Om en elev mot förmodan anförtror sig åt en lärare angående problemen så blir dennes känslor oftast inte tagna på allvar och händelser som eleven beskriver bortförklaras som bagateller. Som om år av kränkning vore småsaker. Det är klart att mobbning är ett knepigt problem, men det blir inte löst av att låtsas som om det inte finns, vilket lärare och politiker gärna vill göra.
Problemen för en mobbad elev slutar sällan ens då de byter skola. Det sitter så djupt inrotat att den låga, nästan obefintliga, självkänslan gör det svårt för denne att börja om på nytt.
Om vi vill få ett slut på mobbning, diskrimineringen och kränkningarna som leder fram till våldsamma hämndaktioner, eller ännu en ungdom som tar sitt eget liv, så måste vi börja från grunden. Vi måste arbeta med attityder, grupptryck och socialpsykologi på allvar i skolorna redan tidigt. Lärare och politiker måste öppna ögonen för alla de elever som lider i tystnad och erbjuda sitt fulla stöd åt de som vågar be om hjälp.
Det kan inte längre accepteras att kränkningar bagatelliseras trots att det spricker i fasaden när ni vågar erkänna att skolorna har problem.
När ungdomar blir desperata, efter att i åratla ha blivit ignorerade och spottade på av sina klasskamrater och skolans personal - är ilskan ett faktum. Hur kan vi då vara så förvånade över att någon låter frustrationen ta överhanden? Det hjälper inte att blunda längre.