I de flesta länder är de politiska partierna enligt lag tvingade att redovisa de bidrag som partierna får från olika bidragsgivare. Bakgrunden till detta är ganska så självklar. Väljarna ska ha en möjlighet att bedöma om partierna påverkas av de bidrag de erhåller. Men i Sverige har detta inte varit någon självklarhet. Ett fåtal partier har motsatt sig denna öppenhet och hänvisar till att valhemligheten kan röjas.
Det socialdemokratiska partiet har aldrig hymlat om sina nära band med de fackliga organisationerna inom LO. Dessa organisationer, som en gång i tiden bildade partiet, har inte heller mörkat om relationerna med det socialdemokratiska partiet. Ej heller har man försökt dölja att man ekonomiskt också bidragit till partiets verksamhet. Detta har väljarna vetat, och man har kunnat ta med detta i sin bedömning när man står vid valurnorna och ska rösta.
Moderaterna har valt den motsatta vägen och vägrat att redovisa vilka bidrag man tar emot. Man hävdar att man enbart tar emot bidrag från fysiska personer och ej från juridiska personer. På grund av detta skulle också valhemligheten röjas om bidragsgivarna avslöjas eftersom någon knappast skulle donera pengar till ett parti och sedan inte rösta på partiet. Men hur ska vi som väljare kunna veta att Moderaterna verkligen lever som man lär. Trots allt får man in stora summor i form av bidrag. Vissa källor gör gällande att det rör sig om cirka 90 miljoner kronor.
Ett annat parti som motsätter sig en öppen redovisning av partibidragen är Sverigedemokraterna. Man kan misstänka att detta kan ha ett samband med att partiet tidigare mottagit pengar från liknande partier i Europa, till exempel från franska Front National.
Argumenten mot ett lagstiftat tvång att redovisa partibidragen är ytterst tunna. Vill man som Moderaterna värna valhemligheten kan lagstiftningen undanta bidrag från privatpersoner som understiger en viss summa pengar. Vill den enskilde värna sin integritet kan personen i fråga alltid skänka en summa som understiger denna beloppsgräns.
Att tro att man ska kunna lösa denna fråga genom frivilliga överenskommelser är minst sagt naivt. Den frivilliga överenskommelse som gällt sedan år 2000 är så urvattnad att den inte löser de grundläggande problemen på något sätt. Därför måste lagstiftningsverktyget nu användas. Det har också varit den linje som Socialdemokraterna stått för fram till nu. I konstitutionsutskottet röstade man i veckan emot en motion om lagstiftning på detta område. Motivet till detta var att man skulle försöka få till stånd en ny frivillig uppgörelse. Denna strategi är redan prövad. Vad säger att Moderaterna helt plötsligt skulle byta fot nu?
Riksdagsgruppen måste nu ta sig en funderare innan frågan kommer upp i kammaren. Ska vi värna om den svenska öppenheten även på detta område eller ska vi vika oss för Moderaternas motstånd? Svaret är enkelt. Lagstifta nu!